Ur FRI INFORMATION:

Ett folk som stillatigande finner sig i att trampas på, öppet hånas och föraktas, att fråntas både heder och ära och välfärd...

Jag har i år i djup förstämning kunnat "fira" tioårsjubileum av min återkomst till Sverige efter 15 års utlandsvistelse. Jag kan inte påstå, att jag var helt oförberedd på vad som komma skulle: Tecknen fanns där och var ganska entydiga. Inte minst den där lilla hånfulla krökningen av överläppen hos samtalspartners, när helst Sverige, svenskarna och asylmissbruk kom på tal. I bästa fall med en milt överseende, nästan medlidsam attityd. Men mycket oftare med ett mer eller mindre uttalat förakt. Utanför politikernas och det etablerade, politiskt korrekta, elitpatraskets pseudoverklighet visste ju alla vad det handlade om. Historierna om olika grader av utnyttjande av ett dumsnålt , självutplånande folk och land var legio, om än inte alla gånger helt sanningsenliga. När jag nu i insändarspalterna läser om alla som "skäms över att vara svensk", kan jag bara säga: Jag vet hur det är att skämmas över just detta - men av en helt annan orsak!

De första åren efter min hemkomst, var jag lika stridslysten som ni på FIIN. Att känna djupt förakt för politiker, mediafolk och alla de nyttiga idioter det vimlar av, kändes helt riktigt och naturligt; det var vi mot dom och det fanns en chans att förnuftet och anständigheten kanske skulle segra till slut.

Men jag kan inte längre mobilisera någon känsla av hopp. "Vi" verkar bli allt färre medan "dom" hela tiden ökar i antal och blir än mer högljudda. Och jag känner till min förtvivlan, hur det förakt jag hyser för de styrande sakta men säkert glider över till förakt också för dem som låter sig styras. Ett folk i en demokratisk nation, som stillatigande finner sig i att trampas på, öppet hånas och föraktas, att fråntas både heder och ära och välfärd - är det ett folk som förtjänar aktning? I flera val har man haft alla chanser att med sin röstning ändra färdriktning, vända utvecklingen och räta på ryggarna. Men icke ! Villigt och glatt har man med öppen famn anammat budskapet från överheten att partier som vill värna om den egna befolkningen är högerextrema, ondskefulla och av mörka krafter styrda organisationer! Kan man hysa någon aktning för sådana väljare? Hur jag än vänder och vrider på min analys av situationen kommer jag ständigt tillbaka till samma slutsats: Vi lever i ett skitland med en skitbefolkning styrda av skithögar inom alla områden och på alla nivåer! Motvilligt måste jag alltså ge alla svenskföraktande grupper av svensk eller hundra andra nationaliteter rätt; svenskar är inte förtjänta av respekt, de utgör ett underlägset, degenererat släkte, enbart lämpade att jobba på och slita vidare till en allt hungrigare skatteuppbörd!

Och värre blir det. Jag känner redan hur föraktet är på väg att glida över i någonting som är förskräckande likt hat. Sinnet blir ont och destruktivt och jag förlorar mig i scenarier, där jag ser resterna av välfärden kollapsa; där sjukvården för alla vanliga "s k svenskar" (vilket vi enligt nysvenskan kallas) i princip avvecklas (med undantag för homo- o bisexuella) och alla resurser läggs på främlingar; där alla bidragssystem urholkas och prioriteringen av de hitresandes behov blir övergripande; där utbildningen för s k svenskbarn skärs ned till minimum och allt koncentreras på skolgång för avlägsna och främmande nationers barn; där Sverige översvämmas av muslimer, så att dessa kommer i majoritet (300 000 muslimer räckte för regeringschefen att ta avstånd från kristna grundvärderingar i skolan), sharialagar införs och påtvingas alla och envar; där muslimerna slutligen tar sin koran på allvar och anställer blodbad på alla otrogna.

När dessa scenarier har inträffat, då har äntligen full rättvisa skipats och svenska folkets starkaste strävan har fullbordats: Sin egen utplåning.

Arne S

PS Ibland får jag en känsla av att mina mardrömmar även plågar de närmast ansvariga för eländet, men att de finner sig inlåsta i sitt eget vansinne. Därav deras desperata behov av oåterkalleliga fallskärmar och frenetiska strävan mot EU, EMU och allt vad det heter i tron att detta skall rädda dem ur den ohållbara situationen. (Vilket det naturligtvis gör på det personliga planet)

PPS Det är inte ofta jag orkar läsa kvällspressen - eller för den delen inte heller dagspressen - men jag råkade få ögonen på Hakelius "Sista ordet" i Aftonbladet på nyårsdagen. Jag kan inte avhålla mig från att citera några rader:

"... Vad är det som gör att utplånandet av familjerelationer, nationaliteter, historia, hembygd och kön alltid får politrukerna att upphetsat greppa sina pennskrin? ..."

Klokt frågat av Hakelius , men sitter han verkligen på rätt redaktion?