Ur FRI INFORMATION:

Framgångarna för samtidsmagasinet Salt har inte lämnat den s k kultureliten någon ro. Under större delen av förliden sommar innehöll media hätska utfall mot Salt och då speciellt mot juninumret. I juni handlade Salt om det mångkulturella samhället och följderna av massinvandringen. Dessutom publicerades en intervju med den brittiske historikern David Irving, specialist på andra världskriget, Nazityskland och förintelsen.

Hatkampanjen mot Salt tycks i stort gå ut på att redaktionen från starten lurat ett antal etablerade intellektuella att skriva i tidskriften. Senare skulle man ha visat sitt egentliga uppsåt och låtit diverse obskyra element från främlingsfientliga kretsar framträda. Den offentliga samhällsdebatten skall nämligen vara förbehållen de godkänt intellektuella och inte bjuda in skribenter utanför denna exklusiva krets.

Protonazistisk?

Expressens politiske redaktör, P M Nilsson beskrev i TVs Morgonnyheter den 10 juli Salt som protonazistisk, en karaktäristik som han givetvis inte kunde närmare förklara. En namngiven Salt-skribent kallade han för torped (Expressen den 31 oktober 2000). Mycket intellektuellt.

Strömlinjeformat kampredskap

I Dagens Nyheter den 21 juli skrev Bim Clinell: "Med nummer 5 har redaktionen tagit bladet från munnen. Tidningen har nu övergått till att bli ett mer strömlinjeformat kampredskap för den extremhöger som kallar sig själv för 'nationalistisk' ... "Med sin gradvisa integrering av alltmer rabiata aktivister tycks Salt nu avslöja sina avsikter: att 'seriöst' etablera nationalistiska och främlingsfientliga ståndpunkter i det kulturella samtalet".

Artikeln följdes upp på Dagens Nyheters kultursidor den 31 juli i en lång förvirrad artikel av en ung vikarie-rande journalist som försökte bevisa att Salt är organ för dunkla katolska sekter samtidigt som tidskriften har nynazistiska konnektioner.

Feg som en kulturredaktör i Svenska Dagbladet

Anders Björnsson, redaktör för avdelningen Samtider i Svenska Dagbladet, skrev under sommaren på olika tidningars kultursidor och försökte förklara varför han medverkat i första numret av Salt men numera tar avstånd från tidskriften. Det gäller ju att stå på rätt sida om man vill behålla positionen i kulturetablissemanget. Nu är Björnsson liksom flertalet av hans kollegor inte utrustad med högre grad av civilkurage. I Svenska Dagbladet den 27 augusti skrev Björnsson. "Egentligen hade jag tänkt kommentera den amerikanske historikern Norman G Finkelsteins nya bok The Holocaust Industry. Reflections on the Exploitation of Jewish Suffering (Verso 2000) men blev avrådd av en vän. Folk skulle inte se saken men missförstå syftet. Så blir det ingen debatt. I USA har Finkelstein tigits ihjäl".

Björnssons inlägg är intressant och typiskt för västeuropeiska intellektuella. Den judiske historikern Finkelstein visar hur förintelsekulten i accelererande utsträckning sedan 1967 har använts för att berika mäktiga judiska organisationer på förintelseoffrens bekostnad. Detta sensationella klarläggande bör tigas ihjäl så att inte gemene man förleds att dra felaktiga slutsatser. Amerikanska intellektuella har bestämt att motmedlet är tystnad. Kollegorna i Sverige och övriga Europa lyder. Det är som vanligt; att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större.

Kärleksfulla Boëthius

Till de svenska intellektuella räknar sig Maria-Pia Boëthius. Bland hennes vanligare uttryck är: 'vi måste göra upp med vårt förflutna' respektive 'nu måste vi börja debattera'. Med det menar Boëthius att hon och hennes kollegor skall sitta i en radiostudio eller TV-soffa och bestämma vad svenska folket skall tycka. Naturligtvis måste även Boëthius yttra sig om Salt. I radions God morgon världen! den 30 juli föreslog hon att man tiger ihjäl Salt: "Det finns en koreografi i medierna som är väldigt farlig och som man ofta låter bli att tänka på därför att det är så obehagligt. Det att man säger att alla skall komma till tals, och det är ju självklart, men då ger man anhängare av en mycket liten och obehaglig riktning ofta samma utrymme som anhängarna av en stor och demokratisk och kärleksfull riktning. Enklaste exemplet att ta är t ex det enorma utrymme som förnekarna av Förintelsen fått i hela västvärldens medier samtidigt som de i verkligheten kanske är någon promille av människorna. Och på samma sätt när man startar en sådan här tidning och den är då ganska påkostad, så har de räknat med att vi ska sitta här nu och upprört tala om dem, och det är naturligtvis en lysande PR för detta hatets varumärke. Och det kan vara bra att de kommer till ytan och att vi och att de talar om vad de står för, att vi vet vad de heter, men sen kan man bara strunta i dem. Jag menar om man inte tar upp dem utan låter dem ge ut sin tidning så kan de hålla på som vi sa". Kärleksfull, minsann!

Intellektuelle Wästberg

Många av Salts kritiker betonar skillnaden mellan intellektuella och övriga debattörer. Det är därför intressant att veta vilka skribenter som är intellektuella. En av Salts mest hätska fiender är Olle Wästberg. I en brevväxling med tidskriften BlåGula Frågor definierade han på begäran vad som menas med intellektuell. Wästberg skrev: "Med intellektuell status menar jag att accepteras i den seriösa debatten". Det är uppenbart att för Wästberg är det viktigare att tänka rätt än att tänka fritt, åtminstone om man vill ha status som intellektuell. Det kan därför finnas skäl att närmare granska Olle Wästberg.

I morgonnyheterna i TV4 den 7 augusti framträdde Olle Wästberg som lät sig presenteras som Sveriges generalkonsul i New York. Han inriktade sitt angrepp på Salt framför allt på intervjun med historikern David Irving men avrättade också skribenterna i Salt på bred front. Han var så nöjd med sitt framträdande att han sände det i skriftlig form till Liberala Nyhetsbyrån, varifrån det distribuerades till ett antal liberala dagstidningar. Inlägget trycktes i bl a Nerikes Allehanda, Gefle Dagblad och Västerbottens Kuriren. Wästberg skrev: "Tidskriften Salt är det senaste exemplet på hur en ny generation antisemiter och utlänningsfiender försöker ta sig bort från skinheadkulturen och bli mer etablerade. Salt startade som konservativt debattflum och lyckades i sitt första nummer attrahera flera etablerade skribenter. I senaste numret har man öppnad sig för hela gänget av kända flyktingfi-ender: Ingrid Björkman, Jan Milld och Eva Bergqvist - en manifesterad antisemit Salt är en liten tidskrift med något tusental exemplar. Den är inte särskilt intressant i sig. Men den ingår i strategin för hur de svenska antisemiterna och invandrarfien-derna försöker skapa legitimitet, få komma in i värmen. Därför kan Salts blanka sidor spela en roll".

Det är riktigt att de namngivna skribenterna medverkat i Salt. Ingen av dem har skrivit om judar, förintelsen, Israel eller något som alls har med judendom eller antisemitism att göra. Det hindrar inte Wästberg att tala om antisemiter.

Antisemitismens devalvering

På senare år har begreppet antisemit kommit att användas i debatten på ett sätt som har föga gemensamt med vad man tidigare betecknat som antisemitism. När författaren Lars Gustafsson inte fick odelat positiva recensioner i Vestmanlands Läns Tidning för sin senaste bok, utnämnde han rasande såväl recensenten som huvudredaktören till antisemiter (VLT 2000-06-03), beskyllningar som han några månader senare upprepade i Svenska Dagbladet (SvD 2000-08-24).

Debattören Salomon Schulman påstod att svenska staten fullföljer nazisternas judeförintelse, när minoritets-språkskommittén inte föreslog jiddisch som minoritetsspråk i Sverige (Dagens Nyheter 98-01-18).

Även Olle Wästberg gör sitt bästa för att devalvera och trivialisera begreppet antisemitism. Ett exempel är Wästbergs recension i Svenska Dagbladet den 23 april 1998, då han utsåg den ansedde historikern Norman Davies till antisemit för att denne bland många hundra källhänvisningar i Europe - A History, en bok på drygt trettonhundra sidor, hade en referens till David Irving rörande de allierades terrorbombningar av Dresden. Antisemitism, konstaterade Wästberg, som anser att man inte får referera till Irving, trots att denne är den erkänt störste experten på vissa aspekter av tredje riket, bl a Dresdens förstörelse. Dessutom anser Wästberg det vara antisemitism att skriva om de allierades brott mot mänskligheten. Man påstås då förringa nazisternas judeutrotning.

Den sparkade chefredaktören

Varsamhet med orden är inte vad som kännetecknar Olle Wästberg. Så blev han också som tidigare ansvarig utgivare för Expressen stämd och dömd för förtal (av Stig Malm) våren 1995.

Olle Wästbergs karriär har utmärkts av ideliga misslyckanden. Förmodligen känns det bittert att vara yngre bror till författaren Per Wästberg som ju lyckats i det mesta. Per Wästberg var ansvarig utgivare för Dagens Nyheter och gick därifrån vidare in i Svenska Akademien. Olle Wästberg blev, sedan han misslyckats som statssekreterare i den borgerliga regeringen, chefredaktör för Expressen men sparkades efter kort tid. Å andra sidan har Olle Wästberg aldrig behövt ta konsekvenserna av sina misslyckanden. Han har alltid fått nya fina uppdrag till skänks - efter Expressen ordförandeskapet i Sveriges Radios styrelse och därefter utnämningen till Sveriges generalkonsul i New York, ett uppdrag för vilket han så vitt känt är inte har den ringaste merit.

Expressens hänsynslösa och omdömeslösa jakt på sensationer nådde tidigare oanade höjder under Wästbergs chefskap. Dagen efter Estonias förlisning hade Expressen 60 sidor spekulationer om katastrofens offer. Namnlistor och passfoton varvades med obestyrkta påståenden om döda, saknade och överlevande, vilket rimligen måste ha varit en extra börda för anhöriga.

Wästberg som holocaust-industrialist

Som chefredaktör startade Wästberg också en jakt på IKEAs skapare, Ingvar Kamprad. Kamprads flyktiga bekantskap i ungdomen på 1940-talet med Per Engdahl fick Expressen att 1994 förklara Kamprad moraliskt medskyldig till förintelsen (Kamprad är född 1926). Expressen gick så långt att man intervjuade ledare för judiska organisationer i Sverige och USA om hur Kamprad kunde sona sin skuld. Helt riktigt hotade man från amerikanskt håll Kamprad med bojkott om han inte gav bidrag till organisationer för förintelseöverlevare, "Handling kan vara viktigare än ord. Det skulle vara en mycket lämplig gest av en så förmögen person att göra en donation för att hjälpa nazisternas offer" (rabbi Abraham Cooper, Simon Wiesenthal Center Los Angeles i Expressen den 12 november 1994). På ledarplats (Expressen den 17 november 1994) förklarade Olle Wästberg att avslöjandena kring Ingvar Kamprads ungdom på 1940-talet hade allmänintresse. Olle Wästberg och Expressen var följaktligen redan 1994 typiska företrädare för det som Norman Finkelstein drygt fem år senare kom att kalla The Holocaust Industry.

När Fri Information i nr 6, 1994 skrev om Expressens skandalreportage kring Ingvar Kamprad och antydde att kanske även Olle Wästberg drog personlig nytta av kampanjen i något av sina egna företag beskyllde Wästberg i Aftonbladet den 26 april 1995 (han hade då fått sparken från Expressen) Fri Information för antisemitism och judehat.

Skatteplaneraren Wästberg

Man behöver inte vara antisemit för att ifrågasätta Wästbergs intresse för ekonomiska transaktioner i skymundan. Så skrev t e x Aftonbladet den 3 augusti 1996 om Wästberg: "Genom ett oändligt fixande (han har tillsammans med andra sålt silver till sig själv osv) har han och frugan fått dra av 400 000 kr. Wästberg har nu frikänts av kammarrätten, en dom som enligt DI (Dagens Industri, red anm) 'öppnar för avancerad skatteplanering'. Wästberg själv 'ser inget fel i att tjäna pengar'. Kanske kunde vi vitsa till något om knappnålar och silverskålar, men vi ids inte: Wästberg är en rik man och bara på fiaskot som chefredaktör tjänade han några extra miljoner. Får han aldrig nog?". Detta enligt Aftonbladet.

Generalkonsuln skadar ämbetet?

Nu är Olle Wästberg Sveriges generalkonsul i New York och skall bl a ägna sig åt att hjälpa svenska företag att komma in på den amerikanska marknaden. Hans lämplighet har redan ifrågasatts. "Konsuln tänjer det fria ordet", meddelade Svenska Dagbladet den 15 januari i år. På sin hemsida och i sina elektroniska nyhetsbrev har Wästberg fortsatt att ge personliga omdömen om personer och företag, omdömen som inte alltid motsvarar vad man förväntar sig från en chefstjänsteman inom Utrikesdepartementet. Enligt Svenska Dagbladet har hans kommentarer "fått chefer i regeringskansliet och svenska företag att höra av sig till UD. På flera håll har det ifrågasatts om inte Olle Wästberg blandar ihop sina roller som privatperson och diplomat". Svenska Dagbladet skriver vidare att Wästbergs chefer, dåvarande kabinettssekreteraren Jan Eliasson och expedi-tionschefen Dag Klackenberg haft flera samtal med Wästberg varvid man ifrågasatt om det inte finns en risk att han skadar sitt ämbete.

Lagföraktaren Wästberg

Olle Wästberg har emellertid fortsatt att publicera sina nyhetsbrev på Internet. I brev nr 22 den 3 september 2000 skrev Wästberg att hans egentliga syfte med nyhetsbreven är att bryta mot PUL, personuppgiftslagen.

Visst finns många skäl att kritisera PUL. PUL ger journalister full frihet att svärta ned enskilda människor på Internet medan "vanliga" svenskar inte ens får skriva om statsministern eller medlemmar i ett fotbollslag utan att personligen fråga varje enskild individ. Av en hög statstjänsteman som Wästberg kan emellertid krävas att han iakttar vanliga demokratiska spelregler d v s att skapa opinion för en lagändring samtidigt som man följer lagen så länge den gäller. Men så agerar inte Wästberg. I det refererade nyhetsbrevet skriver han t ex om "flyktingmotståndaren" Jan Milld (redaktör för tidskriften BlåGula Frågor, red anm) och "Eva Bergqvist, en välkänd antisemit". Självklara brott mot personuppgiftslagen av Olle Wästberg som kräver att samtidigt få ha både generalkonsulns förmåner och status och privatpersonens frihet att agera.

Nu har Olle Wästberg redan tidigare visat sitt bristande intresse att följa de lagar hans parti deltagit i att införa. I sin bok Det tomma rummet - om politikens vanmakt (sid 71, Wahlström & Widstrand, 1996) skriver Wästberg "Jag tillhör dem som organiserat 'gömmande' av flyktingar, mest assyrier, syrianer". Den folkpartistiske riksdagsledamoten Olle Wästberg engagerade sig i att gömma asylsökande assyrier och syrianer trots att den borgerliga regeringen - där folkpartiet ingick med arbetsmarknadsminister Per Ahlmark som högste ansvarige för invandringspolitiken - redan den 12 november 1976, drygt en månad efter regeringsskiftet, beslutat att stänga gränsen för denna folkgrupp. Lagar och förordningar tycks för Wästberg vara något som andra men inte han själv behöver följa.

Samma yttrandefrihet för alla?

Utåt håller Utrikesdepartementet Olle Wästberg om ryggen - än så länge. I en skrivelse daterad den 21 september 2000 hävdar kabinettssekreterare Hans Dahlgren "Yttrandefriheten är en grundlagsskyddad rättighet i vårt land. Den gäller för alla, och är lika för alla, även för generalkonsuler. Det saknas anledning för mig att ingripa mot det sätt på vilket Olle Wästberg utnyttjat denna rättighet".

Kabinettssekreteraren framstår onekligen som vidsynt och tolerant gentemot sin underställde chefstjänsteman Olle Wästberg. Frågan är bara varför samma vidsynthet och tolerans inte tillämpas mot anställda i andra myndigheter under Utrikesdepartementet. Vi har anledning påminna oss Invandrarverkets, numera Migrationsverkets hantering av byrådirektör Kenneth Sandberg och Utlänningsnämndens avsked av handläggaren