I tidningen Kommunaktuellt nr 33/00 lyder en artikelrubrik: "FLYKTINGAR BRA AFFÄR FÖR MÖNSTERÅS". Artikeln inleds:
"De norska kommunen Os, som styrts av invandringskritiska Fremskrittspartiet, lade nyligen fram ett flyktingbokslut. Det blev antagligen en överraskning för partiet att flyktingmottagningen visade ett överskott på 2,4 miljoner norska kronor, fördelat över fem år.
I svenska Mönsterås är flyktingmottagningen också lönsam..."
Det har blivit "årliga överskott".
"Mönsterås har i genomsnitt tagit emot 150 flyktingar varje år. 150 gånger 27.000 ger cirka 4 miljoner kronor."
En f.d. ekonomichef på kommunen konstaterar:
"...en mycket bra affär".
Vi får, som det här framstår, bekräftat vad som hela tiden hävdats från den generösa sidan: invandringen är berikande och lönsam, svarar mot ett behov hos det svenska samhället. Väl i linje med det aktuella kampanjandet för ökad invandring.
Men även om kalkyler här visar på plus skorrar det ju i korrekta öron. Man har i andra sammanhang med emfas hävdat det stötande i att "mäta i kronor och ören" och "sätta prislappar på människor".
Här måste därför göras en gardering, och det sker redan i en underrubrik: "Positiva siffror inte allt. 'Invandrarna skulle ändå vara en tillgång'."
Och i texten framhåller en kommuntalesman: "- Man kan inte värdera invandrare bara i siffror."
Om vi ändå tillåter oss att återkomma till de redovisade siffrorna så handlar det inte om någon samhällsekonomisk kalkyl, bara en kommunal sådan.
"Det statliga flyktingbidragen har mer än väl räckt till..."
Det plus som Mönsterås kan redovisa i sin kommunkassa motsvaras alltså av ett lika stort minus i statskassan (eller större).
I slutändan är det vi skattebetalare som får betala den omskrivna "lönsamheten".
