Kapitel 9:

TVÅ RIKTNINGAR

I vårt samhälle finns nu två politiska huvudströmningar. Två förhållningssätt, två ideologier, som bryts mot varandra. Detta märks kanske tydligast inom flykting- och invandringspolitiken, men också inom bl.a. invandrarpolitik, u-bistånd, kriminalpolitik och socialpolitik.

Genomgående skiljelinjer är inställningen till demokrati och ekonomi, till resurshushållning och framtidsansvar, till identitet och nationell gemenskap. Att fastna för ett bestämt namn på respektive riktning är dock inte lätt.

RIKTNING A

Vad kalla den första riktningen - den till vilken Blågula Frågor räknar sig? Det finns många alternativ, som vart och ett fångar någon viktig aspekt:

1. Nationalister?

Vår utgångspunkt är svenska intressen och ett ansvar för Sveriges framtid. Alla måste vara rädda om landets ekonomi, värna människors sociala trygghet. Vi är alla beroende av varandra.

Det handlar också om identitet och gemenskap: vi svenskar finns! Först när man själv känner sig sedd och respekterad, trygg och stark, kan man ha kraft att vara öppen utåt och att hjälpa andra.

Nackdelen med beteckningen "nationalist" är att den har en negativ laddning, och för många ger associationer i extrem riktning.

2. Demokrater?

Vi hävdar att folkviljan ska respekteras. Makthavarna får inte i viktiga frågor bedriva en politik helt på tvärs mot vad medborgarna önskar.

Nackdelen med beteckningen "demokrat" är att den är både hårdutnyttjad och luddig. Även våra motståndare säger sig vara demokrater.

3. Populister?

Detta skulle uttrycka ungefär samma sak, om folklig förankring.

Beteckningen faller på att den redan är upptagen och att den har en särskild bibetydelse av principlöshet.

4. Traditionalister?

Vi vill bygga vidare på det som finns, luta oss mot vårt arv. Vi vill värnar våra rötter.

Beteckningen är otillräcklig.

5. Konservativa?

Vi vill vara försiktiga med förändringar, vill bevara vad som är värt att bevara i samhälle

6. Reaktionärer?

Vi anser att det var bättre förr, utvecklingen går i fel riktning. Detta gäller dock bara i vissa avseenden.

7. Reformister?

Förändringar ska inte ske plötsligt, utan steg för steg.

8. Kommunister?

Vi har alla ett ansvar för varandra. Vi ska se oss som del av ett nationellt kollektiv med gemensamma tillgångar att förvalta.

Beteckningen är redan upptagen.

9. Moderata?

Man ska vara måttlig, undvika att gå till överdrift - "lagom är bäst". Det är också viktigt att lyssna på andra, att ta hänsyn och att söka kompromisser.

Också upptagen.

10. Dualister?

Behovet av hjälpinsatser från svensk sida överstiger Sveriges möj-ligheter att hjälpa, Sverige kan därför inte hjälpa alla. Såtillvida föreligger ett dilemma. Vi ser att det finns mer än ett perspektiv, mer än en sida av saken.

11. Moralister?

Det behövs en samhällsmoral, av annat slag än den rådande. En moral av gemensamt ansvarstagande, civilkurage och medborgaranda. Något annat än strävan efter omedelbar egennytta och personliga fördelar.

12. Dissidenter

Åsiktsmässigt är vi avvikare. Men detta gäller bara i förhållande till den minoritet som behärskar den offentliga scenen, inte i förhållande till folkmajoriteten. Tvärtom - vi företräder sannolikt den.

13. Ekonomister?

Resurserna är begränsade. Det gäller då att hushålla, använda pengarna effektivt - försöka få ut mesta möjliga av det som satsas.

I stat och kommuner finns det samband mellan olika utgiftsposter. Satsar man mer på ett område, då blir det mindre över till andra områden - det är som "kommunicerande kärl".

Eller så måste inkomsterna ökas. Utgifter måste, i varje fall i längden, balanseras av motsvarande inkomster. Egentligen borde detta vara självklart för envar, men det har - som det visat sig - kommit att bli "dynamit".

Är det något som drabbar människor, så är det en ekonomi som har havererat. Just därför att "det handlar om människor" (och dit räknas även svenskar) måste man se till att samhället fungerar.

14. Realister?

Politiken ska vara förankrad i verkligheten. Här innefattas vad som täcks av beteckningen "ekonomist". Dessutom att hänsyn måste tas till medborgarna - hur de tänker, känner och reagerar. Man måste ta både ekonomiska och sociala realiteter till utgångspunkt.

Det räcker inte med hjärta, det krävs även hjärna när man beslutar. Man måste se till helheten och till långsiktiga effekter. Erkänna problem och målkonflikter.

Beteckningen rymmer mycket, men har en valör av inkrökthet - tappar bort att vi också har visioner.

15. Den nya centern!

Vi är jordnära, representerar i grunden ett enkelt "bondförnuft", står med fötterna på jorden. Vi företräder en lagom-linje, avskyr extremism.

Dessutom står vi ju Centerpartiet nära i miljöfrågor. Men medan den gamla centern uteslöt Sven-Olle Olsson i Sjöbo så utgör han för oss - den nya centern - ett demokratiskt föredöme!

Beteckningen har också sin poäng mot bakgrund av att andra gärna sätter beteckningen "höger" på riktning A. Det är ju missvisande - snarare ligger vi politiskt i mitten, eller täcker in hela höger- vänster-skalan.

Detta är nog den bästa beteckningen för riktning A.

RIKTNING B

Också för den andra strömningen finns flera möjliga, men på olika sätt otillräckliga, beteckningar:

1. Liberaler?

De motsätter sig regleringar och vill bl.a. släppa invandringen fri. Den enskilde individen ska ha maximal frihet.

2. Anarkister?

Som ovan, plus att de inte begränsar sig till demokratiska metoder för att främja sina syften. De förkastar dialogen. Broar vill de hellre riva än bygga.

3. Humanister?

De ser närsynt till vissa individer, enskilda fall. "Det handlar om människor" - då ska man bortse från kostnadsaspekter. De struntar i långsiktiga konsekvenser och sociala effekter i stort - för andra människor.

4. Goda?

De uppfattar sig själva som goda, och de är kända som att vara goda. Allt handlar i grunden om förmåga till inlevelse och medkänsla. Finns bara en sådan empati, då löser sig också resten.

Beteckningen är inte bra, då ju resultatet av all "godhet" i slutändan kan bli motsatsen.

5. Generösa?

De vill visa frikostighet och "generositet" - allt åt alla! Resurserna i samhället uppfattas som obegränsade.

Beteckningen blir missvisande, då generositeten i praktiken omfattar bara vissa utgiftsområden och vissa grupper.

7. Extremister?

De går långt i sina krav. De är också ofta beredda att gå långt i sina metoder. De kan även vara extremt ensidiga i sin verklighetstolkning - de mäter med olika mått.

Beteckningen är alltför starkt laddad.

8. Fundamentalister?

De gör en fundamentalistisk tolkning av tesen "alla människors lika värde". Den uppfattas som en absolut rättighet för envar att bosätta sig i vilket land vederbörande önskar. I praktiken betyder detta en slags global allemansrätt till Sverige, och att invandringen stannar av först när man når en balans: vi får det lika jävligt här som där.

Denna fundamentalism kan rentav slå över åt andra hållet, så att utlandsfödda tillmäts större människovärde än infödda svenskar.

Detta har sin motsvarighet inom kriminalpolitiken, när brottslingar i praktiken tillmäts större vikt än deras offer, särskilt deras kommande offer, som är anonyma.

Beteckningen är redan upptagen.

9. Absolutister?

Som ovan.

10. Moralister?

De är ofta uppfyllda av självgodhet. De betraktar motståndare som sämre människor - antingen dumma/okunniga eller onda. De är ofta moraliserande och fördömande.

Men "moral" är ju inte något att förknippa speciellt med denna strömning.

11. Elitister?

De utgörs till stor del av ett socialt, ekonomiskt och kulturellt högre skikt i samhället, som flyter ovanpå. De hyser ofta ett förakt mot vanliga svenskar. Många av dem har dessutom föga kontakt med invandrare, och hyser ett latent förakt även gentemot dem.

12. Rättroende?

De är "politiskt korrekta", företräder de officiellt sanktionerade åsikterna. Ordet "mångkulturellt samhälle" framkallar hos dem positiva känslor.

13. Toleranta?

I lovsången till det "mångkulturella samhället" ligger samtidigt en föreställning om att olika värderingar och kulturer är likvärdiga. Man ska visa respekt och vara tolerant. Det finns egentligen inget "rätt och fel".

Men man visar ju ingen respekt eller tolerans gentemot landsmän, kritiska till den generösa flyktingpolitiken.

14. Internationalister?

Vi har samma ansvar för alla människor i världen. Gränserna ska vara öppna, helst ska alls inte finnas nationer. Existerar alls någon svensk etnisk identitet? Människor ska inte delas upp - det finns inte "vi" och "dom". Här finns ingen särskild lojalitet med det egna folket, det saknas en elementär självbevarelsedrift.

Men inter-nationalism förutsätter nationer.

15. Gränslösa!

Här innefattas flera tidigare punkter: omåttligheten, gränslösheten, bristen på egen identitet och avsaknaden av lojalitet med Sverige. Inget tak ska finnas för invandringen, inget tak ska finnas för kostnader och inga nationella gränser ska gälla. Aldrig är det nog! Man kan också gå långt i val av metoder för att främja sina syften.

Beteckningen "De gränslösa" är nog den bästa, den fångar det mesta som denna andra strömning representerar.

Ett starkt alternativ för att beteckna riktning B skulle kunna vara "De god-kända".

TVÅ MÄNNISKOSYNER

Hos "de gränslösa" finns också en anti-demokratisk människosyn och en anti-intellektualism.

Detta är de sannolikt själva lyckligt omedvetna om, och de protesterar förmodligen livligt. Om de nu inte bara avfärdar påståendet med en axelryckning, som alltför absurt. Men praktiska erfaren- heter - delvis beskrivna i kapitel 4 - visar att det är precis så illa!

De gränslösas människosyn framgår kanske tydligast i tidskriften Expo. Detta är inte bara en liten tidskrift, framställd av några unga entusiaster, som i ungdomligt oförstånd kan trampa över och gå för långt. Nej, tidskriftens verksamhet är sannolikt noga planerad, medveten och genomtänkt.

Expo har dessutom, som det visat sig, stöd från etablissemanget. Den stöds av ett antal kändisar, men också organisationer som ABF och SSU. Framförallt backas den upp av de stora massmedierna.

Detta visade sig genom miljonupplageutskicket den 10 juni 1996, med de två största dagstidningarna. Det visade sig dessförinnan genom Expressens återgivning av Expo-artiklar den 6-7 maj samma år, på flera helsidor med de svartaste rubriker. Vilket sedan fortplantades vidare till andra dagstidningar.

Till grund för dessa skriverier ligger en människosyn som liknar den "anti-kommunism" som Joe McCarthy demonstrerade i USA på 50-talet. Dvs det finns vissa människor som är onda. Naturligtvis försöker dessa efter bästa förmåga att dölja denna sin ondska - kanske tror de t.o.m. uppriktigt själva, att de inte skulle vara onda. Den gode demokratens uppgift blir att avslöja det verkliga förhållandet.

Skulle offret ifråga faktiskt har sagt något mindre lyckat, då naglar man givetvis fast vederbörande vid denna formulering. Men finns inget sådant uttalande kan man vinkla och tolka, så det passar in. Finns inte ens detta kan man ändå drämma till med lämplig etikett. Vad "kommunist" var för McCarthy är "rasist" för Expo.

En annan metod är "guilt-by-association", som förekommer på två sätt. Ett sätt är att märka ord och utnyttja ords laddningar, för att ge associationer till en individ, grupp eller riktning, som redan är "märkt" (antingen för att den verkligen är skum, eller för att den är ett redan avverkat offer). Ett annat sätt är att påtala eller påskina någon form av samröre mellan offret och redan märkta:

Har offret läst en olämplig bok eller tidskrift? Har en av offret skriven artikel fått applåder från fel håll? Har offret någon gång talat i telefon med, fått brev från eller rentav träffat någon som redan är märkt? Eller någon, som i sin tur träffat någon...

Den nämnda Expressenartikeln gick så långt, att den försökte framställa det som komprometterande för de anklagade, att de skrivit brev till makthavare, och att de försökt bilda opinion för sina åsikter i flyktingpolitiken! Vad som i andra sammanhang är en självklar rättighet för människor blir plötsligt otillåtligt.

Naturligtvis kommer de utpekade att resa invändningar, men detta är "föga överraskande", och bekräftar snarast hur förslagna de är. Onda människor är förslagna. Någon rätt till genmäle ska därför inte ges, någon debatt behövs inte.

Det är tvärtom viktigt att en anklagad inte ges chansen att komma undan, genom att förklara bakgrunden till ett ställningstagande, genom att nyansera ett uttalande eller rentav överge en ståndpunkt. En debatt i sak är också onödig. Den som är ond ha naturligtvis fel, den som är god har rätt - och behöver inte ta intryck av andras argument. Det finns inget att orda om.

Skulle personer, skandaliserade genom denna typ kampanjer, drabbas av personligt lidande behöver man inte lägga vikt vid detta. De är ju onda, och ett litet straff är då bara på sin plats.

Det är dock inget självändamål att straffa vederbörande, det blir snarast en bieffekt. Nej, ändamålet är att skrämma vederbörande till tystnad och att avhålla andra från kontakt med vederbörande. Alla ska vara rädda för alla, människor ska isoleras från varandra. Då blir de inte så "farliga".

Det handlar alltså inte om att övertyga med fakta och argument, det handlar inte om att man genom en öppen debatt tillsammans ska närma sig en sanning, hitta lösningar eller nå kompromisser. Med ondskan köpslår man inte...

Mot detta kan ställas den demokratiska människosynen. Enligt denna finns inga människor som är renodlat vare sig goda eller onda, vi är alla sammansatta. Och vi befinner oss i konstant förändring, vi tar intryck av erfarenheter, formas av vår miljö, dvs av varandra.

Det är inte genom straff, skräck och skuld, som människor utvecklas positivt - utan genom att de möts med respekt. Varje människa behöver känna en identitet och en grupptillhörighet, varje människa behöver trygghet och möjlighet att påverka sin situation.

Varje människa har rätt att bli tagen på allvar. Dvs gör man fel, säger man fel, har man fel - då ska man mötas med kritik. Kritik som är saklig.

Man visar inte en annan människa respekt, genom att aldrig framföra kritik. Att inte tro sig kunna ställa krav på en människa, det är att behandla henne som otillräknelig.

Det innebär heller inte att visa en annan människa respekt, om man avfärdar henne genom stämplar och etiketter, inte lyssnar på vad hon har att säga.

Varje människa måste dessutom ha rätt att ändra ståndpunkter, ges chansen att utvecklas. Dialog är nödvändig. Alla måste få komma till tals, och alla har själva något att lära. Man ska försöka locka fram varandras bästa sidor, inte de sämsta.

Det finns mer än två lägen, vad gäller generositet. Det finns en hel skala av mellanlägen. Var man ska lägga sig måste man själv ha rätt att avgöra. Godhet kan inte påtvingas utifrån, genom hot.

Den demokratiska människosynen är mer tolerant och förstående, den respekterar individerna mer än vad McCarthyismen gör.

MOT UPPLÖSNING?

Ekonomiska och sociala förändringar i det svenska samhället, inte minst genom inflytande utifrån, verkar nu upplösande. Det finns inte lika mycket av sammanhållande kitt som förr. Denna utveckling accentueras genom en systematisk propaganda från dem som behärskar massmedia; av en ideologi som påbjuder "tolerans" och "förståelse" intill självutplåning. Man gör det rentav till en dygd att strunta i det egna landet och den egna framtiden. Vi svenskar ska bara se till alla andras intressen, aldrig till våra egna. Frågan är om vi överhuvudtaget existerar...

Detta går igen inom så många områden:

Om en asylsökande förfalskar dokument och ljuger om sin identitet är det OK - "du skulle ha gjort likadant, om du var han"!

Om man kräver att "flyktingar" som begår grova brott ska utvisas, då kan man få höra argumentet att "I så fall ska också kriminella svenskar utvisas!"

Om någon begår brott så har detta någonstans en förklaring. Vederbörande var kanske arbetslös.

Om någon är arbetslös beror det på samhället. Vederbörande var kanske diskriminerad.

Om någon fått förtidspension så kan finnas bara en förklaring - vederbörande är utsliten genom för hårt arbete.

Om någon missköter sin hälsa och drar sjukvårdskostnader är det OK - samhället betalar.

Om någon smiter från skatt, jobbar svart eller bidragsfuskar är det OK - "alla andra gör likadant".

Om det är kaos i skolan, så beror det inte på eleverna, lärarna och föräldrarna. Nej det beror det på bristande resurser och att samhället utanför skolan är så hårt.

Genomgående är ansvarsbefrielsen. Man kan alltid skylla ifrån sig. Ingen kan kritiseras för sina handlingar eller uteblivna handlingar. Och det finns ingenting att göra åt någonting (annat än att kräva "mer resurser" och "extra satsningar").

Paradoxalt nog kan en ansvarslös inställning ofta gå hand-i-hand med denna uppfattning om sig själv som ett föredöme, som mer än andra företrädare för godhet. "Människor är viktigare än siffror" - av budgetar ska man inte låta sig begränsas.

Men konsekvensen, om samhällsekonomin raseras, blir ju med ofrånkomlighet att människor drabbas. I synnerhet de svagaste och särskilt utsatta grupperna.

Den ekvationen går inte ihop, att alla ska kunna få allt och att ingen ska behöva ta ansvar. Full frihet åt envar - det mynnar ut i ofrihet för alla!

ETT NYTT PARTI?

De gränslösa har en total dominans inom massmedia, kulturliv och politik. Den nya centern finns inte företrädd av något enda parti i riksdagen - trots att den sannolikt utgör en majoritet inom väljarkåren!

Mot denna bakgrund finns ett uppenbart BEHOV av ett nytt parti i Sverige. Varför har ett sådant inte redan bildats?

Förklaringen ligger i SVÅRIGHETERNA, som är många.

Ett problem är massmedias makt, och motståndet från journalistkåren. Ett sådant parti skulle få svårt att nå ut med sitt budskap, en nidbild är vad som skulle presenteras för allmänheten.

Ett annat problem ligger i bristande engagemang från medborgare i allmänhet, få är beredda att ge ett aktivt stöd åt något parti.

Ett tredje problem - kopplat till det tidigare - är bristen på både "fotfolk" och ledning. Det är ont om medborgare med nödvändiga kunskaper för att kunna bära upp mandat i EU-parlament, riksdag och kommunala fullmäktigen.

Ett fjärde problem - återigen sammanhängande med det tidigare - är avsaknaden av ett genomarbetat program, av en politik som hänger ihop. Med preciseringar följer alltid risken för oenighet, avhopp och splittring.

Ett femte problem - inte minst - är ekonomin. Bristen på ekonomiska resurser. De etablerade partierna skulle inte överleva länge utan sina miljoner i statligt och kommunalt partistöd.

Här finns en paradox. Just förhållanden som gör ett nytt parti så nödvändigt - bristen på mening och riktning, mål och framtidstro - är också det viktigaste hindret för samma parti att etablera sig.

MEN BEHOVET finns alltså där. Inte bara av att erövra mandat, utan också av att organisera en rörelse, att nå ut med ett budskap och att ge röst åt människor.

Ge röst åt den nu tystade majoriteten av svenskar.

 

---