FÖRSVARA DEMOKRATIN! Kapitel 6

Kapitel 6:

BLÅSNINGAR

Av betydelse för förfallet var alltså en del systemfel och processer som pågick under längre tid. Men det handlade också om ett antal enskilda politiska missgrepp under 80-talet. "Blåsningar", skulle man också kunna kalla det.

"Missgrepp" är kanske missvisande, det anger ju att det inträffade var oavsiktligt. Frågan är ju om inte regeringen uppnådde vad den önskat. Eller så förmådde den bara inte bedöma konsekvenserna av sina åtgärder, visste inte vad den gjorde.

Förändringarna innebar en oerhörd maktförskjutning, från våra demokratiskt valda politiker till "marknaden" - genomförd av dessa politiker. De abdikerade så att säga, frivilligt.

Följden av den förda politiken blev skuldkris och massarbetslöshet.

"Omkring 600 miljoner timmar sysselsättning förvann på tre år 1991-1993. Snart sagt hela 1980-talets ökning annulerades i depressionen,..."

Per-Gunnar Berglund, i "Konsten att avskaffa arbetslösheten":

DEVALVERING

De började, kan man säga, med ett antal devalveringar. Den borgerliga regeringen hade 1981 devalverat kronan med 10%. Den femte i ordningen sedan 1973.

1982 tillträdde en socialdemokratisk regering, med Kjell-Olof Feldt som finansminister. Denna s-regering proklamerade "Den Tredje Vägens Politik", och gjorde s.a.s. en rivstart - genom att i oktober samma år devalvera med hela16%.

Innebörden av en devalvering är ju att kronan skrivs ned. Tanken är att svenska produkter ska bli billigare för utlandet och exporten därigenom öka. Exportföretagen kan då nyinvestera och anställa fler.

Exporten ökade också under 1983, med 10%. Men samtidigt fick exportföretagen en kraftigt ökad likviditet - ett överflöd på kapital. Detta kapital användes inte för produktiva investeringar i Sverige. Varför?

Det berodde inte på att utrymme saknades för lönsamma investeringar i Sverige. Men för många företag var det mer lockande att köpa konkurrenter i andra länder, för att skaffa sig en mer dominerande position på marknaden. Så var fallet med t ex Electrolux.

De investeringar som ändå gjordes i Sverige var ofta i fastigheter, vars värden gick upp snabbt.

AVREGLERINGAR

· 1985 beslöt s-regeringen att häva utlåningstaket för banker, bostadsinstitut och finansbolag. 1983 hade den avskaffat bankernas likviditetskvoter. Nu var kreditregleringen i stort sett avskaffad.

Resultatet lät inte vänta på sig. På tre år nästan fördubblades utlåningen. Den ökade med 300 miljarder kronor över den normala nivån.

Det var åter fråga om fastighetsaffärer. Här köpte man inte längre med pengar som man faktiskt själv hade, utan med pengar som man lånat upp. Fortsatta värdestegringar skulle både täcka ränteutgifter och ge vinst. Spekulerandet i sig drev samtidigt upp priserna. Det blev som en uppåtgående spiral - men denna byggde på förväntningar, inte på reella värdestegringar.

Vi fick en klipp- och casinoekonomi - med stora förtjänster utan samband med produktiva investeringar eller normal affärsverksamhet. Situationen var långsiktigt ohållbar - fastighetsvärdena kunde ju inte fortsätta att stiga i all oändlighet. Så långt ville man dock inte tänka, utan klättrade allt längre ut på grenen...

1987 gav s-regeringen klartecken för fastighetsinvesteringar i utlandet.

1989 avskaffade s-regeringen resten av valutaregleringen, som begränsat möjligheterna till vissa andra investeringar utomlands.

Sin kulmen nådde svenska utlandsinvesteringar 1990. Under treårsperioden 1989-91 förvärvades fastigheter och börsaktier utomlands för 140 miljarder kronor. Det var dubbelt så mycket som utlandsinvesteringarna i tillverkningsindustrin.

En sämre tidpunkt för avregleringar än just efter de stora devalveringarna, med detta kapitalöverflöd, var svår att tänka sig.

För övrigt. Samtidigt som man avreglerade för privata aktörer reglerade man 1989 för staten, genom införande av den s.k. valutalånenormen. Den innebar att staten inte skulle få ta upp lån utomlands. När så ändå blev nödvändigt måste staten låna via svenska banker - som ju fick ta upp lån i utlandet.

Därigenom blev det väsentligt dyrare för svenska staten än om den kunnat låna utan mellanhänder. Svenska skattebetalare fick stå för notan.

BANKKRISEN

Sedan inträffade det förutsebara. Fastighetsvärdena slutade till slut att stiga, de började tvärtom att falla. Här var det två faktorer, som inverkade. Dels hade räntorna stigit i Tyskland efter murens fall 1989, vilket höjde räntorna även i Sverige. Dels genomfördes 1990 en skattereform i Sverige, som gjorde det mindre lönsamt att ta lån.

När fastighetspriserna föll blev många låntagare oförmögna att betala igen sina lån.

Nordbankens styrelse kunde redan i augusti begrunda förluster på 1,7 miljarder kronor - och det var bara en början. Sedan var Första Sparbanken helt konkursfärdig. Därefter kom Östgöta Enskilda Bank, Gota, Föreningsbanken och även SE-banken. Störst blev förlusterna i Gota.

Bankernas kreditförluster blev 20 miljarder under 1990, 50 miljarder under 1991, och de fortsatte. Under perioden 1990-93 uppgick de till totalt 180 miljarder kronor - 20 procent av utlåningen.

Förlusterna berodde främst på fastighetsmarknaden och en dålig kreditprövning. Med ett överflöd av kapital hade bankerna inte varit så noga med vilka de lånade ut till och till vad dessa personer lånade. Här rymdes förmodligen även direkta svindlerier och ren kriminalitet

Staten fick gå in för att rädda den statliga Nordbanken, med mångmiljardtillskott i olika omgångar. Sedan måste även andra banker få ett antal miljarder. Totalt blev det 60 miljarder kronor.

Räddningen av bankerna skedde också genom ett vidgat räntegap, ett vidgat gap mellan den ränta man gav och den man tog på lån. Fram till mitten av 80-talet låg detta gap på 3-4 procent. Under 90-talet var det uppe i 7-8 procent.

Både som skattebetalare och som bankkunder fick vi medborgare stå för notan.

VALUTAKRISEN

En ny, borgerlig, regering hade tillträtt hösten 1991, med Anne Wibble som finansminister och Carl Bildt som statsminister. Bengt Dennis alltjämt riksbankschef. Nu proklamerades "Den Enda Vägens Politik".

Den svenska kronan hade i maj 1991 knutits till ecun, vilket innebar en fast växelkurs. 1 ecu sattes att motsvara 7.40 kronor. Detta innebar en övervärdering av kronan, och skulle snart framkalla en valutakris.

En första signal kom redan i december . Den finska marken devalverades, och på ett par dagar försvann 25 miljarder kronor från Sverige. Svaret blev en räntechock. Riksbanken skrev upp räntan - från 6% till 17,5%.

Sverige hade lovat andra länder att aldrig mer devalvera efter -82 och potentiella valutaspekulanter fick inte bibringas uppfattningen att spekulation mot kronan kunde löna sig. Statens försvarsvapen blev då dels räntehöjningar, dels stödköp av kronor utomlands, genom Riksbankens valutareserv.

Hösten 1992 tog spekulationerna mot kronan ny fart. Riksbanken tvingades tömma hela valutareserven på knappt 100 miljarder i utländsk valuta, för stödköp av kronor utomlands. När detta inte räckte lånade man ytterligare 156 miljarder utomlands, för fortsatta stödköp.

Samtidigt fanns det andra som sålde, inte minst ett flertal stora svenska företag. Electrolux sålde kronor för 10 miljarder, räknade med att kronan skulle skrivas ned. Då skulle företaget tjäna pengar.

Kronförsvaret fortsatte med otroliga räntehöjningar. Den 16 september höjdes den till 500%! Dessa chockhöjningar av räntan gjorde att mängder av svenska företag gick omkull. Mer än 100.000 industrijobb försvann.

Ytterligare åtgärder bestod i krispaket, för att skära ned de statliga utgifterna och minska budgetunderskottet, i hopp om att därigenom vinna "marknadens" förtroende. Socialdemokraterna var med på de två första paketen, men inte det tredje.

Den 19 november 1992 släppte riksbanken den fasta växelkursen. Kronan fick flyta i förhållande till andra valutor.

Skattebetalarna hade förlorat åtminstone 25 miljarder kronor på det misslyckade kronförsvaret. Electrolux och andra storföretag hade däremot tjänat miljarder.

Till detta kom innebörden av de tre krispaketen.

"Valutamarknaden har ingen koppling till den verkliga ekonomin. Av 128 miljarder som flyttades under en månad 1992 var bara 4 miljarder såna som flyttades för verkliga köp av varor/tjänster andra än valutor."

Johan Ehrenberg, i "Pengar, makt och alla vi andra"

SKATTEREFORMEN

I slutet av 1980-talet kom socialdemokraterna och folkpartiet - Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg - överens om ett nytt skattesystem, som genomfördes 1990. Innebörden var att:

a) progressiviteten i beskattningen minskade, för att sänka marginalskatterna.

b) det totala skattetrycket sänktes också.

c) tidigare möjligheter vid beskattning för avdrag på låneräntor beskars. Denna avdragsrätt hade ju, i kombination med inflationen, resulterat i en massa lånefinansierad lyxkonsumtion.

Skattereformen ledde, som det visade sig, till kraftigt minskade intäkter för staten. Statsbudgeten gick inte längre ihop. Det blev ett underskott varje år på 10-tals miljarder kronor. I Wibbles första budget 92/93 saknades över 100 miljarder, men då låg orsakerna inte bara i skattereformen.

Carlsson/Westerberg hade styrts av liberal ideologi och önsketänkande. Sänkta marginalskatter skulle ge "dynamiska effekter", dvs människor skulle vilja arbeta mer och skatteunderlaget skulle öka. Man bortsåg från att viljan till övertidsarbete redan var hög. Antalet arbetade timmar per sysselsatt hade ökat under hela 80-talet.

En utgångspunkt för skattereformen var också att just vissa människors arbetsinsatser var särskilt värdefulla. Det gällde då särskilt att stimulera just dem till att arbeta mer, det skulle alla vinna på.

Men kanske räknade man här helt fel. Innebörden av skattereformen var ju att många människor i mellaninkomstlägen plötsligt fick mycket mer pengar över, utan att de behövt arbeta mer. För den som redan tidigare tyckte sig ha tjänat tillräckligt - kunde det inte ligga nära tillhands att då minska sina arbetsinsatser?

Eller så kommer viljan till arbetsinsatser inte bara ur materiella belöningar - särskilt i de skikt som det här gällde, med ofta intressanta arbetsuppgifter, där den viktigaste belöningen kanske bestod i anseende, personlig utveckling, o.dyl. Så är det nog. Men då behövdes ju inga ytterligare ekonomiska belöningar.

En effekt av att det nya skattesystemets fördelningspolitiska profil - med mer skatteuttag på låginkomsttagare och mindre på höginkomsttagare - var att efterfrågan på dagligvaror minskade. Lägre inkomsttagare använder ju en större andel av sin inkomst för konsumtion.

Lars Ingelstam, i boken "Arbetets värde och tidens bruk":

"I själva verket tror jag inte att man alls kan förstå arbetsliv eller samhällsklimat i Sverige, varken nu eller i framtiden, om man inte uppfattar arbete som i första rummet en fråga om moral, vilja och livsinnehåll."

KOMMUNALA BANTNINGAR

1991 infördes ett kommunalt skattestopp - primärkommunerna tilläts inte höja sina skatter. Ungefär samtidigt skars de statliga bidragen till kommunerna ned.

Kommunerna fick därigenom ekonomiska svårigheter och tvingades till "besparingar".

Detta betydde i många fall utförsäljning av kommunala tillgångar - som mark, fastigheter och bolag (för energi, vatten, transporter).

Sådana utförsäljningar är ju kortsiktiga åtgärder - det ger inkomster bara en gång, men på sikt ger minskat kommunalt handlingsutrymme. I slutändan får kommuninvånarna betala notan - det kan bli som att sälja en sedelpress.

Det betydde också nedskärningar i den kommunala verksam-heten - direkt eller via kostnadspress genom anbudsförfarande. Med avskedande av personal som resultat. Det gäller inte bara primärkommunernas, utan även landstingens verksamhet.

En effekt av detta blev att den redan höga arbetslösheten förvärrades.

En annan effekt blev tyngre börda och en mer stress för kvarvarande personal. Det drabbade arbetsmiljön för ofta hälsomässigt redan hårt utsatta grupper.

En tredje effekt blev kapitalförstöring. När sjukhusavdelningar stängs eller hela sjukhus läggs ned innebär detta att gjorda investeringar inte kommer till nytta.

"...1993, det tredje året med kommunalt skattestopp, väntas 80.000 jobb försvinna i kommunerna. Det sker i ett arbetsmarknadsläge som inte varit så besvärligt sedan 20- och 30-talen."

Björn Elmbrant

EU-MEDLEMSKAP

Som "pricken över i" efter alla svångremmar och allt stålbadande kom så det svenska EU-medlemskapet.

Av utrymmesskäl kan vi inte i denna bok fördjupa oss i detta ämne - även om det i och för sig borde inta en självklar och central plats i en diskussion om demokrati. Men det skulle föra för långt, det är ett ämne för en särskild bok.

Låt oss här bara konstatera, att det 1994 hölls en folkomröstning i frågan. Ingvar Carlsson hade i denna valkampanj satt sin heder i pant på att ett EU-medlemskap var nödvändigt för Sverige, varpå han avgick. Och Sverige står där, med sitt medlemskap.

Uppenbarligen spelade partitakiska hänsyn in för Carlsson: han ville beröva moderaterna en valfråga. Precis som han med skatte-reformen tagit ifrån dem marginalskattefrågan.

Redan före omröstningen hade Sverige ett långtgående avtal om frihandel med EU, det s.k. EES-avtalet. Argumentet för medlemskap var alltså inte ekonomiskt, utan politiskt. Sverige skulle få rösträtt i EU:s beslutande organ, och möjlighet att påverka.

I vilken utsträckning Sverige i realiteten har fått ett inflytande i nom EU kan diskuteras. Odiskutabelt är att beslut inom EU är överordnade beslut i den svenska riksdagen.

Skulle Sverige nu lämna EU, återgår vi inte till den situation som rådde före folkomröstningen. Något EES-avtal finns ju inte längre.

MED FACIT I HAND

Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg, SAF och moderaterna, fick som de ville. De segrade. Nu kan var och en konstatera vad som blev resultatet.

"Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit", skaldade Feldt i sin riksdagbänk . Ett mer intensivt negativt laddat begrepp än ordet "löntagarfonder" fanns knappast på 80-talet. På den frågan lyckades man från borgerligt håll verkligen mobilisera en massrörelse.

Denna mobilisering, denna opinionsvind, har naturligtvis del i det som sedan inträffade, slag i slag. Nu har vi facit:

200 miljarder kronor försvann ur landet

Sverige har fått en massarbetslöshet

Vi har en statsskuld som ger årliga räntutgifter på cirka 100 mijarder kronor.

Den öppna arbetslösheten uppgick hösten 1996 till 336.000 personer, vilket motsvarade nära 8% av arbetskraften.

Lägger man till detta personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt vuxna och friska som inte står till arbetsmarknadens förfogande blir procentsiffran väsentligt högre.

Av de arbetslösa var 135.000 långtidsarbetslösa. Många är ung- domar, som aldrig får komma in på arbetsmarknaden. Detta kan självfallet vara socialt förödande, och farligt.

Ett annat resultat - av kapitalflykten, arbetslösheten, skattereformen, bankskandalerna, fallskärmeriet, invandreriet mm - är den enorma statsskulden. Den uppgår till mer än 1.400.000.000.000 kronor.

Var det från höger en medveten politik att rasera statsfinanserna - för att sedan med hänvisning till "tvingande ekonomiska skäl" kunna driva igenom det "systemskifte" man önskade?

En antydan om att det faktiskt skulle kunna förhålla sig på det viset ger en jämförelse mellan perioder av s-regering och perioder av borgerlig regering, i hur statsskulden ökat:

1973 var statskulden 46 miljarder kronor, 1996 var den uppe i 1.394 miljarder. Under tiden 1973-96 ökade den alltså med 1.348 miljarder . 852 miljarder av denna ökning inträffade under borgerlig regering, 496 under s-regering.

Men antalet borgerliga regeringsår var ju färre under denna period. Räknat i upplåning per år blir siffran i snitt 95 miljarder för borgerliga regering, 35 miljarder för s-regeringar.

Tage Erlander konstaterade på sin tid att "löntagarfonder flyttar inte till Liechtenstein".

Med mer av löntagarfonder skulle Sverige sannolikt ha befunnit sig i ett bättre läge idag. Det är ju pengar som stannar inom landet.

DEMOKRATI-ASPEKTER

På det som inträffat under 80- och 90-talen kan också läggas ett antal demokrati-aspekter:

1. Varför ingen pluralism?

Bildt och Wibble talade visserligen om "Den enda vägens politik": det som gjordes måste göras, det fanns inget alternativ. Men ändå... Varför sade ingen ifrån?

Det är själva idén med ett flerpartisystem, att det ska finnas alter-nativ. Det ligger också som ett journalistiskt uppdrag, att stå för en kritisk granskning.

Och här fanns en särskild yrkeskår - ekonomerna - med uppgift just att ägna sig åt nationalekonomi. Hur kunde de undgå att se, vartåt det barkade? Var det inte uppenbart för dem att 80-talets spekulationsekonomi var i grunden ohållar? Varför slog de inte larm?

I själva verket fanns kanske både ekonomer, politiker och journalister med andra uppfattningar - problemet var kanske att de inte släpptes fram. Vi medborgare fick inte veta att de ens existerade. Media fungerade som en sil och ett filter.

Det handlar också om likriktning. Särskilt vad gäller ekonomer är påfallande hur så många är stöpta i samma form. Sven Grassman menar att många nationalekonomer helt enkelt är köpta.

Några citat ur Grassmans böcker:

"Nu sponsras och doneras friskt från Handelsbanken och SE-banken, nu inrättas styrelser och forskningsråd och stipendier. Nu planeras marmorpalats i vår slitna universitetsstad, och nu differentieras professorslöner, så att näringslivsvänliga forskare får helt andra ekonomiska resurser och personlig prestige än den övriga grå massan av forskare och lärare. För storbankerna är detta kaffepengar, för de mottagande slitna och avlövade universiteten är det ofantliga injektioner, ..."

"Folk vill gärna tro att de som definierar reallöner och arbetslöshet är opartiska vetenskapsmän. De vill inte tro att våra ekonomer är till salu. Men tänk efter: Du sitter där med en liten professorslön (14.000 i månaden) och dåligt med assistenter. Så får du tjänsterum på SE-Banken, betalda semesterresor över hela världen och en effektiv sekreterare. Du får status genom att tillhöra etablissemanget och alla tidningsredaktörer bockar sig för dig.

Så är cirkeln sluten: ur de ökade företagsvinsterna går en rännil tillbaka till dem som gav vetenskaplig förpackning åt vår sänkta välfärd, som fick den att framstå som ekonomiskt nödvändig. Men folk vägrar tro att dessa respekterade vetenskapsmän tagit emot miljonvärden ovanpå sin professorslön. När det är förbjudet att ta emot en hundralapp för en tullare!"

"Två tongivande nationalekonomer som Nils Lundgren och Ingemar Ståhl åtar sig omfattande utredningsuppdrag år SAF och industri- förbundet i fundamentala skatte- och industripolitiska frågor. Det har skett helt öppet och utan smussel. Man frågar sig dock hur media kan fortsätta att presentera dessa vetenskapsmän som oberoende, eller ännu mer bisarrt, som socialdemokratiska ekonomer.

I vintras (1981, vår anm) skrev sex socialdemokratiska ekonomer en uppmärksammad artikel, som sanktionerar och rentav kräver en hårdare 'åtstramning' än den som den borgerliga regeringen prövat under senare år. Två av de sex (Klas Eklund och Harry Flam), är för sin utkomst beroende av skattefria Wallenbergstipendier. De saknar all anställningstrygghet, deras karriär och deras ekonomiska villkor regleras suveränt av näringsliv och banker."

EKONOMERNAS INSATS har inte bara bestått i att tiga, när de borde tala. Den har också bestått i att tala, när bort tiga.

Under hela 80-talet bedrevs en formlig kampanj från ekonomer i media, på temat att Sverige "halkat efter" ekonomiskt, i förhållande till andra länder. Underförstått: politiken måste ändras.

Denna kampanj bedrevs med diverse statistiska manipulationer. Jämförelser av BNP-ökning mellan länder gjordes i procent istället för i reala termer. Underskott överdrevs. Märkliga klassificeringar gjordes, där de som arbetade inom offentlig sektor räknades som "tärande".

Dessa ekonomer fick stort utrymme i media och de gavs en särskild tyngd, genom att framträda som "opartiska" och "experter". Allt-medan LO-ekonomerna - som var mer vetenskapliga, sakliga och hederliga - framstod som företrädare för ett "särintresse".

Vissa av dessa kampanj-ekonomer - Assar Lindbeck, Bo Södersten och Klas Eklund - gick till och med fram som "socialdemokrater".

Kampanjen hade sin verkan, och bidrog till den politiska kursomläggning som sedan följde - trots att Sveriges ekonomi varit god och trots att vi hävdat oss väl i jämförelse med andra länder. Efter kursomläggningen, däremot, har Sverige halkat efter också i verkligheten.

Nils Lundgren, ekonom

2. Varför fria?

Här har miljardbelopp rasat iväg, genom banksvindlerierna. Och ingen ställs till ansvar, förövarna går fria! Hur kan det komma sig?

Många av dem som bär ansvaret för den politik som lett Sverige in i denna kris fortsätter nu att deltaga i den politiska debatten, som om ingenting egentligen har hänt! Borde det inte finnas åtminstone en karenstid?

3. SAP

De åtgärder som s-regeringen vidtog var inte beslutade inom partiet. Beslutet att avreglera kreditmarknaden 1985 behandlades aldrig på något protokollfört möte för partiets VU eller partistyrelse. Partikongressen hade snarast tagit beslut i motsatt riktning, om skärpt kreditpolitisk lagstiftning och skärpt valutareglering.

Den förda politiken sammanföll däremot väl med önskelistor som tidigare presenterats av SAF och SNS.

Sven Grassman:

"Både Olof Palme och Ingvar Carlsson har i grunden haft mycket begränsat intresse för det underliggande och viktiga ekonomiska skeendet, de har helt litat på Kjell-Olof Feldt."

"Själv skulle jag tro att det till att börja med varit fråga om ett underläge kunskapsmässigt i förhållande till den mäktiga, breda och kompakta krisbild av svensk ekonomi som målats upp under 70-talet och början av 80-talet av banker, näringsliv och en armé av ekonomer skolade i borgerliga handelshögskolor."

"Feldt...ansåg uppriktigt att den offentliga sektorn blivit väl stor och att reallönerna var för höga i Sverige, kort sagt att välfärdsbygget hade gått för långt.

Troligen var det en rationell egotripp från en enkel man av folket som aldrig kunnat nå ett sådant mått av inflytande och framgång i vårt samhälle om han inte valt att i grunden spela på de rikas villkor."

"Kjell-Olof Feldt... anförtroddes... i stort sett all makt rörande penningvärde, förmögenhetsfördelning och politisk opinionsbildning i det tidigare frustande välmående välfärdslandet Sverige. Med tungt opinionsstöd från handelshögskolor, Dagens Nyheter och ett entusi-astiskt näringsliv använde han denna makt till att omfördela från kultur till kommers, från löner till finansiella övervinster och från kvinnligt till manligt."

Björn Elmbrant:

"I januari skisserade SNS-ekonomerna den politik som i stora drag genomfördes de följande åren: fasta växelkurser, avreglering av kreditmarknaderna, fria kapitalrörelser, en skattereform som avskaffade de inkomstutjämnande inslagen i beskattningen, och tanken att prisstabilitet var viktigare än full sysselsättning."

"När Arbetsgivarföreningen märkte att man så lätt hade fått den idétörstande regeringen att nappa på lönestoppet, höjde man ribban ännu en bit. SAF begärde nu offentligt av regeringen två karensdagar, en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen och ett kommunalt skattestopp.

"Trots att LO i debatten döms ut som ett skumt särintresse, som påstås vara oförmöget att se helheten, var det egentligen bara LOs ekonomer som tidigt såg helheten i kreditpolitiken, nämligen att den höll på att barka åt skogen."

NÅGRA RÖSTER

Avslutningsvis ytterligare några citat från olika böcker, med anknytning till Sverige och krisen:

Reinius, "Stålbadet":

"Den svenska utlandsskulden hade, sedan valutaregleringen släpptes fullt ut 1989, fördubblats från cirka 300 miljarder kr första kvartalet 1989 till 603 miljarder kr andra halvåret 1992."

"Sammantaget stödköpte den svenska riksbanken valuta för ungefär 260 miljarder kr. På detta tjänade en och annan valutaspekulant goda pengar, bland annat den internationellt välkände herr Soros."

"Det konstaterades också att kreditförlusterna successivt ökat och att de totalt bedömdes uppgå till cirka 100 miljarder kronor för åren 1992-93."

"Den finanskris som i sitt djupaste skede beräknades kosta 150-200 miljarder kr kanske så småningom kostar staten bara 50 miljarder kr eller mindre. Men den kostar också mycket i form av en utebliven balanserad och dynamisk ekonomi under hela 1990-talet."

Elmbrant, "Så föll den svenska modellen":

"Det återkommande socialdemokratiska motivet till jättedevalveringen var ju den alltför låga vinstnivån inom näringslivet. Men åtta månader tidigare hade det, enligt samma socialdemokrater, funnits mycket höga vinster och en överlikviditet inom näringslivet.

- - -

När den nya regeringen nu lade ytterligare 16 procent devalvering.... gjorde de det i fullt medvetande om att det redan skvalpade runt för mycket pengar i svenskt näringsliv och att det fanns ett starkt spekulativt drag i ekonomin..."

"Feldt verkade inte ha insett den fulla vidden av att han med deval-veringen slängt extra bensin på inflationsbrasan och att det nu blev ytterligare fart på de spekulativa ekonomiska krafter han ogillade..."

"Men det är viktigt att understryka att spekulationsekonomin inte föddes i november 1985 i och med kreditavregleringen. Babyn hade kommit till världen under 70-talets inflation och hade sedan vuxit sig stark i storföretagen under tre små och två större devalveringar."

"Nu ville moderaterna reducera den svenska modellen till att vara 'den socialdemokratiska modellen'. De låtsades aldrig ha varit med i det förflutna. Banden bakåt var nu avklippta på ett okonservativt sätt.

Istället var det full fart framåt. Moderaterna krävde avregleringar, privatiseringar och mer av marknadsekonomiska lösningar."

Hamilton/Rolander, "Att leda Sverige in i krisen":

"En närmare studie hade emellertid visat att inflationen vid den tidpunkt Carl Bildt kom till makten inte berodde på löneökningar utan på den stora skattereform som genomförts ett år tidigare. I själva verket visade Sveriges ekonomi vid regeringstillträdet...fallande inflation.

- - -

Sverige hade fått en regering som hade lovat att bekämpa inflationen. Men det fanns inte längre någon inflation att bekämpa."

"Än idag vet ingen hur stora kostnaderna var för skattebetalarna och för folkhushållet att två gånger under hösten 1992 tömma valutareserven.

- - -

"...de besparingar regeringen planerade för det kommande budgetåret skulle uppgå till ... 20 miljarder, alltså något mindre än de 'slantar' Bildt och Wibble spelade bort under en hektisk novembervecka."

"Uppfattningen att social rättvisa, särskilt i nedgångstider, måste offras för tillväxt är en i grunden felaktig tanke. Det är just i nedgångstider, i tider av svält, krig och prövningar, som bördorna måste fördelas rättvist. Om nationens elit är upplyst och verkligen har det långa perspektivet för ögonen, ser den till att själv axla de tyngsta bördorna.

Bakom klockartron att det som är bra för de rika är bra för alla och att sociala orättvisor i det långa loppet skulle gynna de som lever på samhällets skuggsida, döljer sig sällan en djupare insikt än det nakna egenintresset."

"Statens urusla finanser är inte viktiga för moderaterna - de är intressanta som en 'norm' bakom vilken ett brett stöd kan samlas för nedskärningar.

- - -

Det stora budgetunderskottet är det främsta medlet för att säkerställa systemskiftet på lång sikt.."

ARBETSLÖSHETENS PARADOXER

Arbetslösheten rymmer en dubbel paradox.

STORA BEHOV finns inom bl.a. barnomsorg, skola och äldrevård. Behov som är eftersatta.

Samtidigt går yrkesutbildade människor hemma om dagarna. Människor som skulle både vilja och kunna göra insatser, men som inte får.

MÅNGA ANSTÄLLDA har alltför många och långa arbetsdagar, med alltför mycket stress, alltför tung arbetsbörda. Många slits ned hälsomässigt, många får alltför litet fritid.

Samtidigt slits andra ned - psykiskt - av att inte vara efterfrågade. Samhället förmår inte att få behov och resurser att mötas.

Men som ska framgå av nästa kapitel är arbetslösheten egentligen onödig.

"Redan föreställningen om att inte vara önskad, att inte behövas, gör att moralen bryts ned... den svåraste belastningen för arbetslös ungdom är värderingen; både från omgivningen och från en själv."

Lars Ingelstam