Kapitel 5:

"ETT RIKT LAND"

Fullt så okomplicerat är det nu inte, som antyds i kapitel 2 - att det bara är att byta ut de politiker som har misskött sina uppdrag. Även där detta i och för sig är möjligt -det finns motkandidater och bakom dessa går att uppbåda en väljarmajoritet - så kan de misslyckade politikerna ha hunnit "ställa till det". De ekonomiska skadorna kan vara svåra att reparera!

Just detta är vad som nu har drabbat Sverige. En viktig reservation, dock: allt är inte politikernas fel - det finns flera aktörer som får dela på anvaret!

Sverige hamnade 1994 på åttonde plats inom EU i standard, mätt efter BNI, dvs köpkraftsjusterad BNP. Utanför jämförelsen ligger då USA, Kanada, Japan och Norge, vilka också hamnar före oss. Detta innebär en dramatisk tillbakagång för Sverige, jämfört med 60-talet.

Varför har Sverige halkat efter? Hur gick det till? Var började utförsbacken? Först måste då hållas i minnet bakomliggande faktorer, svåra för någon politiker att göra något åt.

Den särskilt gynnsamma situation som Sverige befann sig i under efterkrigstiden var med nödvändighet övergående. Förr eller senare måste andra länder ha återhämtat sig och börjat komma ikapp. Då hårdnar ofrånkomligen konkurrensen på världsmarknaden. Mycket som vi tidigare kunde göra bäst kan andra nu också göra, ibland både bättre och billigare.

PLÅNBOKSFRÅGOR

Kanske just framgången rymde fröet till nedgången. Välfärden och tryggheten skapade en allmän föreställning om ett överflöd som aldrig skulle behöva sina: "Sverige är ett rikt land". Den banade vägen för ekonomiskt lättsinne.

Politikerna uppfattade sig själva som jultomtar. Deras uppdrag var att ständigt vara snälla och dela ut "klappar" - i form av nya angenäma reformer. I valrörelserna gällde det att kunna lova något.

Från väljarhorisont stod frågan, inte minst genom insatser från journalister i både TV och kvällspress: vad tjänar just jag mest på? Vilket parti ger mig bäst utdelning - fram till nästa valtillfälle?

Detta kunde motsvaras av uttryckliga riktlinjer inom partierna, till ombudsmän och valarbetare: valet handlade om "plånboksfrågor"! Väljarna såg bara kortsiktigt egoistiskt på situationen, till detta har partiet ifråga att anpassa sig! Det blev allt mindre av visioner, problematisering eller ansatser till folkbildning. Det gällde att maximera antalet röster i valen, oavsett hur dessa röster vanns. Den enskilde partimedlemmen förväntades "sitta still i båten".

En faktor bakom denna strategi var att partierna behärskades av en nomenklatur. Människor med politiken som levebröd ­ en särskild klass, med sina egna intressen. För dem var de politiska posterna ett självändamål ­ posterna gav dem trygghet, standard och status. Det viktiga var då att partiets rösteantal gav så många mandat som möjligt.

I avtals- och lönesammanhang har också funnits ett tryck att driva upp nivåerna, från både höger och vänster, från både fack och massmedia.

Enligt högerideologi ska det finnas löneskillnader, som respektavstånd och incitament. Det är en förutsättning för att det ska "löna sig att arbeta".

Enligt vänsterideologi är "lönekampen" en viktig del av klasskampen, för slutmålet - det klasslösa samhället.

Respektive fackliga organisation driver naturligtvis krav för sina respektive gruppintressen.

För vissa journalister är det alltid välkommet med en "utsatt grupp" att få solidarisera sig med. Sverige är ju, som sagt, "ett rikt land".

Varje grupp har kunnat jämföra sig med "jämförbara grupper". Flygkaptener kan jämföra sig med flygkaptener i andra länder, läkare med flygkaptener, sjuksköterskor med läkare, osv. Det har alltid funnit någon annan grupp, som har det bättre, och som man "halkat efter" i förhållande till.

Svenska företagsledare har också blickat ut internationellt för sina jämförelser, och talat om nödvändigheten av höga löner för att inte "toppbegåvningar" ska försvinna utomlands. Tjänstemän i offentlig förvaltning hissas också upp, enligt samma filosofi om konkurrenskraft. Och efter dem följer politikerna, med automatik.

För en äldre typ av ledare, en pedagog som finansminister Sträng, har i det moderna medialandskapet blivit mindre utrymme. Journalisterna har tagit över.

Sammantaget blev resultatet att man avlägsnade sig från Keynes' teorier, om konjunkturutjämning. Enligt Keynes skulle man i högkonjuktur överbalansera statsbudgeten och hålla igen efterfrågan. S.a.s. "spara i ladorna", för att ha ett överskott, så att man sedan i lågkonjunktur kan underbalansera budgeten och därigenom stimulera efterfrågan och sysselsättning.

Ett tillämpande av Keynes teorier i ett enskilt land har dessutom försvårats av det ökade internationella beroendet. Om efterfrågan stimuleras i Sverige så är det inte bara svenska produkter som får avsättning. Leder det till att svenskarna köper fler japanska videoapparater, fler amerikanska datorer eller fler tyska bilar, så skapar inte detta fler arbetstillfällen i vårt land.

FALLSKÄRMERI

De ersättningar man gav varandra inom makteliten gällde rena fantasibelopp:

Det kunde handla om månadslöner som var högre än årslönen för en industriarbetare, och styrelsearvoden i motsvarande klass.

Sedan kom dessa fantastiska "fallskärmar" - avgångsvederlag och pensionsförmåner - som ju baserade sig på de extrema lönerna.

Utöver detta fanns en flora av mer eller mindre dolda tjänsteförmåner, som lägenheter och bilar, utlandsresor och fritidshus. Representation.

Allt utdelat enligt principen: "borstar du mig på ryggen, så borstar jag dig". Det började inom det privata näringslivet, där man s.a.s. "badade" i pengar efter devalveringen 1982. Det spred sig snart till den offentliga sektorn.

Det som inträffade var uttryck för ett moraliskt förfall, och ett nästan "fritt fall". Det blev en kapplöpning om att kapa åt sig mest, enligt principen "Efter mig, syndafloden". Man avsade sig ansvaret för Sveriges framtid, vände ryggen åt det egna folket.

Detta är vad som här läggs in i begreppet "fallskärmeri".

Raden av exempel som här figurerat är ju oändlig. Ett av de första gällde Nordbanksdirektören Rune Barnéus, som tillförsäkrades 6 miljoner kronor när han avgick. Detta var särskilt stötande, då anledningen till hans avgång var bankens miljardförluster.

Hur kunde Barnéus anse sig värd så mycket pengar? En förklaring låg kanske i perioden av framgångar för bankerna, som cheferna uppfattade vara ett resultat mer av deras insatser än av devalve-ringar och konjunkturer.

Men hur kunde de som beslutade om fallskärmarna gå med på sådana belopp? En förklaring var naturligtvis gruppsammanhållning och ytterst en form av egenintresse. Själva situationen under valutakriserna (mer därom i kapitel 6) kan också har spelat in. Där handlade det om miljarder kronor, som kunde rinna iväg på en vecka, eller några timmar. I det sammanhanget var några miljoner "småpotatis", om det snabbt kunde ge "rätt person på rätt plats".

Barnéus skulle dock vida överträffas av många andra, t ex direktör Åke Hallman på statliga Apoteksbolaget eller direktör Göran Löfgren på fackföreningsägda BPA. Där nådde man höjder på 50 miljoner!

Hallman var för sin del inte bara mottagare av fallskärm, han var också själv med om att dela ut fallskärmar till andra. Där var han så att säga generös. Värdet av de samlade fallskärmarna till direktörer i Apoteksbolaget uppgick till 125 miljoner kronor.

Så långt var det osolidariskt gentemot skattebetalarna, men man höll sig ändå inom lagens råmärken. Det stannade dock inte vid detta - man bröt även mot gällande regler.

Tanken med en pension är att ge trygghet - man ska ha pengar att klara sin försörjning, även om man inte kan arbeta mer. När det gäller fallskärmeriet inträffar - ovanpå de fantastiska beloppen - det otroliga att pensionerna utbetalas även till dem som har fått ett nytt arbete, ofta t.o.m. ett mycket välavlönat sådant!

Enligt reglerna för statliga bolag ska pensionen minskas med eventuell ny inkomst. Dessa regler har följts av bara litet mer än hälften av de 200 statliga bolagen.

Fallskärmeriet spred sig också till fackpampar, kommunpampar, med flera. Kända exempel är Motalapolitikerna med sina resor och Gävlepolitikerna med sina porrklubbsbesök. Känd blev också landshövding Marjasin med sin spritrepresentation och sina dubbla debiteringar. Vägverkets Per-Anders Örtendahl lyckades på fyra år bo och "representera" för över 8 miljoner kronor.

Någon ånger märktes sällan från de ertappade, snarast kände de sig förorättade. HTF-basen Lars Hellman uttalade, efter att ha avgått med ett fallskärmsavtal värt 5,5 miljoner: "Nu ska jag för första gången tänka på mig själv."

Det vore kanske underligt om inte förmånerna i den statliga förvaltningen här följde med. Statsråd, statssekreterare och politiska tjänstemän fick under tioårsperioden 1986-96 sina löner höjda med i genomsnitt 120%. En månadslön på 40-50.000 kr är vanlig.

Våra riksdagsledamöter kommer - med arvoden, traktamenten och särskilda ersättningar - upp i liknande belopp.

Vart tar alla dessa pengar vägen? Hur mycket av pengarna används till konsumtion i Sverige? En hel del sätts ganska omgående in på bankkonton utomlands. Förmodligen bara en mindre del genererar nya arbetstillfällen i vårt eget land.

JULTOMTERI

Denna överklassens girighet, dessa klasskillnader och orättvisor, denna illojalitet mot landet, skapade ett samhällsklimat. Det gav signaler uppifrån och ned.

Excesserna inom samhällets ledande skikt bidrog till en moralupplösning också i de nedre skikten. Detta tog sig uttryck i socialt bidragsfusk och svartjobb, skattesmitning och diverse småfiffel.

Här handlar det också om systemfel. Ersättningsnivåerna vid sjukskrivning ligger på nära 100%, samtidigt som det saknas kontroller - detta förutsätter ju en närmast änglalik ärlighet hos medborgarna.

Socialbidragen ska tillförsäkra bidragstagaren en "skälig levnadsstandard", och dit räknas "en hel del". Om man lever på bidrag eller försörjer sig genom eget arbete ska inte behöva betyda några större ekonomiska skillnader.

Resultatet blir ofta höga bidragsnivåer. För barnrika familjer kan det rentav ge mer att leva på socialbidrag än att försörja sig genom eget arbete. Tag t ex en sexbarnsfamilj. Det månatliga bidraget blir cirka 16.700 kr, därutöver hyran betald. Detta motsvarar ett inkomstläge på mer än 40.000 kr för en förvärvsarbetande!

En annan sida av saken är att medan socialbidragstagare kan öka sina inkomster genom att skaffa fler barn - med cirka 2.000 kr i månaden för varje barn - gäller detta inte för en förvärvarbetande.

De höga bidragsnivåerna skapar en ekonomisk rationalitet, i fel riktning - det kan löna sig bäst att inte arbeta. Detsamma gäller ibland A-kasse-ersättningar, som ju baserade sig på inkomst i ett tidigare arbete.

Socialbidragen hamnar dock inte med automatik högt, där finns ett starkt inslag av godtycklighet. Mycket beror på i vilken kommun eller socialdistrikt man råkar bo, på vederbörande tjänsteman och på den sökandes personlighet. Den som är påstridig, krävande eller hotfull kan många gånger få ut mer än den som är timid.

Medan en förvärvsarbetande måste ta ansvar för sin egen ekonomi, göra prioriteringar bland utgifterna och anpassa utgifterna till inkomsterna, gäller detta inte på samma sätt för den som lever på bidrag. En socialbidragstagare kan få extra socialbidrag för utgifter utöver norm, som t ex läkarbesök, glasögon, spädbarnsutrustning etc.

 

Anders Isaksson har intresserat sig mycket för dessa välfärdsstatens problem. Ur hans bok "Alltid mer, Aldrig nog":

"Socialbidraget...har... förvandlats till en kassareserv för närmare en femtedel av befolkningen i yrkesaktiv ålder....formas bilden av en ständigt växande, offentligt försörjd underklass, ett proletariat på folkhemmets nedre botten som i sin relation till kommunernas sociala myndigheter påminner om ett krävande barn inför sina föräldrar: de vill ha pengar till än det ena, än det andra, till en soffa, till en telefonräkning, till reparation av en utdömd skorsten, och när de inte får det, testar de systemets gränser genom att driva sina krav vidare till länsrätt och kammarrätt - och där de inte sällan vinner."

"Det sociala lever inneslutet i sin egen värld, en glaskupa utan ömsesidighet där staten spelar sin roll och medborgaren sin: statens uppgift är att ge och att bädda mjukt, medborgarens rätt att kräva och få.... I denna värld existerar ingenting så banalt som en andrahandsmarknad för barnvagnar, där finns inga vänner som ställer upp med vad de inte längre behöver..."

"I det socialas verklighet är alla hjälpsökande på något sätt 'drabbade', utan egen förskyllan och ansvar, offer för ditten och datten, och skillnaden mellan 'den vanliga människan' och den vanliga klienten tycks ligga i att den förstnämnde inte tidigare varit klient - och inte heller förmodas behöva bli det."

"Här sitter välfärdsstatens ömma punkt, ..den rör vid den enskildes ansvar för sitt liv, hans beteende, hans val i skilda livssituationer, hans motivation, hans ambitioner att förkovra sig, ja ytterst hans vilja att försörja sig själv."

"...förutsättningen för bidraget ligger i just avsaknaden av tillgångar. Det missgynnar vanliga löntagare med ett 'förflutet' (en ärvd sommarstuga, ett mindre sparkapital på banken etc) men gynnar flyktingar och ungdomar - vilka också råkar vara just de grupper som sedan några år dominerar bland bidragsmottagarna."

"...en mycket enkel fråga: ska medborgaren med en sparad slant tömma sin bankbok innan han får samma hjälp som den som inte sparat en krona eller som gömt undan sina pengar i madrassen?"

"I en del förorter, exempelvis Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö, lever nu närmare hälften av den vuxna befolkningen på bidrag... Något hundratusental människor sitter... fast i välviljans fattigdomsfälla och fler är på väg, alla försedda med goda bostäder och hyggliga löpande inkomster, men utan möjlighet att höja sin levnadsstandard på vanligt hederligt, beskattat arbete: i låglönejobb äts i stort sett varje intjänad krona upp av minskade bidrag, så den ekonomiska rationaliteten leder mot svartjobb och kriminalitet... för den som vill förgylla sitt liv med lite mer guldkantad konsumtion."

"....efterfrågan stiger när priset faller och när det faller ner mot noll är efterfrågan utan gräns. Välfärdsstaten har satt priset för att inte arbeta till noll för mycket stora grupper, minimerat skillnaderna mellan att försörja sig själv och upphöjt möjligheterna att låta staten försörja sig till en medborgerlig rättighet... Utbudet skapar sin egen efterfrågan,.."

 

Sedan har vi systemet för förtidspensionering.

Medan socialbidragsutgifterna totalt ligger på nivån 10 miljoner kr per år ligger utgifterna för förtidspensioneringar fyra gånger så högt - på nivån 40 miljarder! Vid utgången av år 1994 var antalet förtidspensionärer 410.000. 7)

En förtidspension har, i varje fall tidigare, genom "rätt planering" kunnat ge höga ersättningsnivåer. Recept: arbeta intensivt under en kort period, för att driva upp de inkomster på vilka AP-ersättning sedan grundas. Pengarna tas till största delen ur AP-fonderna, men går även till personer som hunnit betala in litet eller ingenting till dessa fonder!

Medan andelen förtidspensioneringar bland svenskar under perioden 1975-91 låg nästan still kring 4% (åldersgruppen 16-64 år) ökade andelen förtidspensionerade bland invandrare från 4% till över 10%.

Av grekerna i Sverige hade, i början av 90-talet, mer än 80% fått förtidspension vid 64 års ålder. Också för turkar och jugoslaver låg andelen på nära 4/5!

En förtidspensionär behöver inte längre stå till arbetsmarknadens förfogande. Han eller hon kan därför flytta utomlands, och få pengarna sända dit. Med konsumtionen förlagd utanför Sverige genererades inga arbetstillfällen här.

Det ekonomiska lättsinnet har tagit sig också andra uttryck.

Inom biståndspolitiken gällde det att klara "enprocentsmålet" - vår u-hjälp skulle uppgå till minst 1% av BNP. Vad pengarna faktiskt användes till, om de faktiskt gjorde någon nytta, tillmättes mindre betydelse. Var syftet med biståndet mer att döva dåliga samveten hos vissa svenskar, än att faktiskt åstadkomma vissa resultat i u-länderna? Ibland blev det i praktiken till och med så, att biståndet gjorde mer skada än nytta! Detta har påtalats av bl.a. Ugandas president, Museveni.

INVANDRERI

Ett annat område, präglat av symbolhandlingar, är flyktingpolitiken. Den styrdes av en strävan hos de makthavande att få känna sig "goda", parad med särintressen från bl.a. advokater som hade sin utkomst av verksamheten.

Formellt har Sverige ända sedan slutat av 60-talet haft en "reglerad invandring", men denna reglering har i praktiken bara kommit att omfatta arbetskraftsinvandring. Genom asylinstitutionen har portarna istället öppnats för en massinvandring, som tog fart under 80-talet. 1989 nåddes en toppnotering, som på nytt överträffades 1992.

De flesta asylsökande fick så småningom stanna, om än oftast på humanitära grunder, inte därför att de haft skyddsbehov (vilket inte hindrar media att hela tiden tala om "flyktingar"). Till detta kom en anhöriginvandring. Under både 1995 och 1996 har denna utgjort 60% av den totala invandringen.

En topp nåddes under 1994, med totalt över 70.000 beviljade uppehållstillstånd (PUT). 1995 låg antalet på drygt 30.000, och 1996 låg det kvar på samma nivå. Det betyder mer än en fördubbling jämfört med år 1982. 8) Under 15-årsperioden 1982-96 utfärdades en halv miljon PUT.

Här handlade det alltså i liten utsträckning om arbetskraftsinvandring, och de nyanlända kan sällan klara sin egen försörjning i Sverige.

Många invandrare står inte ens till arbetsmarknadens förfogande. För svenska män (= svenska medborgare) var andelen i arbetskraften (som har arbete eller söker arbete) 70% år 1994 - motsvarande siffra för utländska medborgare i Sverige var under 50%. För svenska kvinnor var siffran också 70% - motsvarande för utländska kvinnor var 30%!

Till detta kommer att bland dem som söker arbete ofta finns språksvårigheter och bristande kompetens - vilket ger helt naturliga förklaringar till att vederbörande inte får ett arbete.

DEN "POLITISKT KORREKTA" FÖRKLARINGEN lyder ändå att arbetslösheten bland invandrare helt beror på diskriminering, från svenskarnas sida. Och att den höga kriminaliteten bland invandrare beror på arbetslösheten. "Det finns inget invandrarproblem, det finns bara ett arbetslöshetsproblem".

För att göra en liknelse: Du har ett flygplan, dimensionerat för att ta 100 passagerare, som du fyller med 200 passagerare. Halvvägs över Atlanten börjar bränslet ta slut och planet tappar höjd. Då är det flygplanet det är fel på - inte att du har lastat fel.

"Politiskt korrekt" är också ett indignerat avståndstagande från att "spela ut olika grupper mot varandra". Men verkligheten är den att de höga socialbidragsutgifterna kostar kommunerna stora belopp, och att detta går ut över andra budgetposter. De som får betala för invandreriet blir i realiteten barn och ungdomar, äldre och sjuka.

 

Anders Westerberg, i "Bota eller skrota invandrarpolitiken?":

"De senaste 10 åren har nästan 400.000 utländska medborgare fått uppehållstillstånd i Sverige... Från myndigheter och statliga utredningar uttalar vi ... besvärjelsen att vi ser dem som en resurs...

Ser man till situationen för den stora majoriteten av de 400.000 som kommit hit det senaste decenniet, så har de, om man ser till realiteter, inte bidragit genom att utveckla Sverige. De har inte ens bidragit genom att försörja sig själva. En förfärande stor del är arbetslösa och lever på socialbidrag. Majoritetens kunskaper i svenska är så dåliga att de isoleras i samhället och utestängs från jobb och social gemenskap med svenskar. Kriminaliteten är större än bland majoritetsbefolkningen och utvecklingen mot segregation i boende och kultur blir allt tydligare och närmar sig ghettostrukturer. I verkligheten tycks det senaste decenniets invandrare inte vara en resurs - snarare en börda för samhället."

"- Informationssamhällets förändring av arbetsmarknaden kombinerat med massarbetslöshet gör att inte ens välutbildade svenskar får jobb. Hur skulle då lågutbildade invandrare kunna få det?

- Invandringen de senaste tio åren har i allt högre utsträckning kommit från icke-europeiska länder. Detta gör integrationen i det svenska samhället mer komplicerad än under arbetskraftsinvandringen på 50- och 60-talet. Att de flesta kommer utan pass eller andra handlingar gör ju inte saken bättre.

Ovanstående... leder till problem som är oundvikliga. Det finns en tendens i svensk officiell debatt att blunda för detta problem - att förneka att det är ett reellt och stort problem. Det sker bl.a. när invandrarna framställs som en resurs som skulle kunna tillvaratagas - om vi inte vore så fördomsfulla eller okunniga."

Ur boken "Flyktingpolitikens andra steg":

"Så stod till exempel 1994 bara knappt 50 procent av de manliga iranska medborgarna i arbetsför ålder till arbetsmarknadens förfogande, av dessa var 40 procent arbetslösa. Motsvarande tar för iranska kvinnor var ännu mer alarmerande."

"Jan Ekberg har... visat, att konjunkturläget i stort sett saknar betydelse för invandrare från starkt avvikande länder."

"Sålunda ökar invandrarnas andel av socialbidragen. 1994 var 30 procent av bidragshushållen utländska. De uppbar 5,2 miljarder kronor, eller 50 procent, av den totala bidragssumman."

 

I JÄMFÖRELSE MED andra länder i Västeuropa intar Sverige en ojämförlig tätposition. Inget annat land har tillåtit en sådan asyl- och anhöriginvandring. Inget annat land har heller varit så slappt i att bevilja medborgarskap. De behöver inte ens kunna tala svenska!

"Den generösa flyktingpolitiken" - den kallas faktiskt så, även av sina anhängare - har hjälpt vissa individer, till mycket stora kostnader. Bara tandvården och sjukvården för alla bosnier, kosovoalbaner och somalier har belastat hårt. Nu är aktuellt att avskaffa tandvårdsförsäkringen, och sjukvården skärs ned.

De som hjälpts är de som lyckats ta sig till Sverige - vilka ofta inte varit särskilt skyddsbehövande. Från u-länderna har det till stor del handlat om en välutbildad elit - som skulle ha behövts i sina egna länder, för att bistå med utvecklingen där.

Mer än hälften av de som söker asyl har slängt sina ID-handlingar - ofta vet vi alltså inte ens vilka personer det är som får stanna här. Många har sedan visat sig vara direkt kriminella.

Anhöriginvandringen är också svårt att kontrollera. Uppgifter om släktskap och/eller hushållsgemenskap i en annan världsdel - hur ska svenska myndigheter kunna ta reda om dessa verkligen stämmer? Många får därigenom stanna på falska grunder.

SUGET ATT FÅ KOMMA TILL SVERIGE för t ex en 6-barnsfamilj från Afrika kan av naturliga skäl vara starkt. Från den dag de får sitt PUT kan de lyfta bidrag som motsvarar två svenska arbetarlöner. Jämförelsen med vad familjen kan få i sitt hemland blir fullständigt hisnande!

SVEKET MOT DE GAMLA

Till "förlorarna" i den stora huggsexan hör naturligtvis de svaga grupperna - de som haft svårt att hävda sig politiskt, de som inte lyckats göra sig synliga i massmedia. Dit hör de gamla.

Utvecklingen i Sverige under 80- och 90-talet innebär ett fruktansvärt svek den generation som byggt upp landet! Det är knappast en tillfällighet, att det nu uppstått ett särkilt pensionärsparti.

Det handlar då knappast om pengar, i varje fall inte i första hand. Nej, det handlar främst om respekt och värdighet, rättvisa och trygghet.

Inom politiken är det ungdom som gäller, erfarenhet förefaller mest vara en belastning. SSU hade, under Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande, som främsta paroll att bryta "gubbväldet" och åstadkomma en föryngring på politiska poster. Detta har han, som partiledare och statsminister, lyckats genomdriva med råge. I riksdagen finns knappt längre en enda pensionär.

Bristen på politiskt inflytande får naturligtvis genomslag också i de beslut som fattas. När det saknas medel inom kommuner och landsting, när svångremmarna måste dras åt - då är det inte minst de äldre som får ta stryk.

KONKRET kan detta yttra sig i vårdhem, i brist på personal, måste låta de intagna gå och lägga sig redan på eftermiddagen, och de får äta bara två gånger per dag.

Det kan yttra sig i att gamla inte får flytta från en kommun till en annan, för att kunna bo i närheten av sina vuxna barn. 1.300 sådana fall var aktuella under 1995, men i bara en tredjedel av fallen fick personen flytta. Kommunen som skulle ta emot hade inte vårdplatser eller inte ville ta på sig en kostnad.

Det kan yttra sig i att ett landsting (som i Östergötland) inte längre har råd att betala hörapparater för de äldre som behöver sådana.

Det kan yttra sig att sjukhus tvingas skriva ut gamla patienter innan de är friska. Det är inte ovanligt att sådana äldre till följd därav dör inom kort tid. I Stockholms län avled under 1994 över 200 patienter inom två dygn efter utskrivning. Fem år tidigare var siffran c:a 50.

Det förekommer också att gamla kan ligga döda länge i sina hem, innan de upptäcks. Även de som s.a.s. står under uppsikt lider, då hemtjänstens personal kan göra bara få besök, och då inte har tid mer än några minuter.

Många av våra gamla lider i tysthet.

Detta kontrasterar mot den helt groteska uppmärksamhet som enskilda utlänningar kan få i våra svenska massmedia. Något som självfallet väcker en bitterhet hos många äldre.

 

Så här skriver Arne Särnmark, pensionär, i ett brev till redaktionen för Blågula Frågor:

"Jag grubblar ständigt på vad det är i vår historia, lynne eller nationalkaraktär - vilket fult ord - som drivit oss dithän vi står idag. Där de som äger ord och makt utvecklat en ringaktning och ett hat mot allt och alla av inhemskt ursprung, medan så mycken kraft och omsorg ägnat åt alla uppdykande främlingar. Falsk identitet - än sen? Falskt pass - än sen? Falskt ursprungsland - än sen? Falsk resväg - än sen? Påhittad historia - än sen? Brottsling på flykt - än sen? "

"Hur kan de tycka det vara rättfärdigt att i ord och handling ge global allemansrätt till ett land som erövrats och försvarats med våra förfäders blod; byggts upp i svett på åkrar, i skogar och i gruvor, för att nu med tårar sörjas av alla som ser sin arvsrätt förskingras? Och den sorg vi då känner, inte ens den får vi ha kvar. Den förvrids och skuldbeläggs. Den görs ful och omoralisk. Den ges namn som främlingsfientlighet, rasism och slutligen nazism."

 

Till bilden hör att skilsmässofrekvensen i vårt land är hög och att många svenskar bor ensamma. Även bland dem som ännu inte nått pensionsålder väcks frågor: När jag blivit gammal, vilken hjälp kan jag då få? På ålderdomen - är det något annat än otrygghet som väntar?

SVEKET MOT DE UNGA

Ett extremexempel när det gäller unga på viktiga poster är den 23-åriga kvinna som placerades som landstingsråd i Stockholm. Ytligt sett kan detta vittna om stort inflytande för de unga i samhället, men denna flicka blir naturligtvis mest av allt en gisslan, i praktiken blir det "de tunga gossarna" som bestämmer.

Ett barn i Sverige har i genomsnitt 600 leksaker hemma. Det kan tyda om stor omtanke om barnen, och så är det kanske. Inte desto mindre far barn och ungdomar illa i dagens samhälle. Det går att tala också om ett "svek mot de unga".

Cirka hälften av alla äktenskap upplöses. Antalet skilsmässor ökade från 10.000 år 1966 till 20.000 år 1981. Många barn bor nu i hem med bara en förälder. Skolsituationen varierar från skola till skola, men i många fall ges eleverna inte rimliga chanser att lära sig. De får inte en bra orientering i tillvaron, inte goda förutsättningar att klara sig i livet. Ungdomsarbetslösheten gör att många aldrig kommer in på arbetsmarknaden, de fångas i ett utanförskap.

Jämför med den generation som växte upp på 60-talet! Kontrasten är slående, när det gäller barn ur arbetarklassen. Då fanns möjligheterna att se sig om i världen. Man kom från ett välmående land med gott rykte, självförtroendet var självklart. Man hade också de ekonomiska förutsättningarna att göra resor. Och efter en resa fanns något att återvända till.

Idag är detta förändrat, i båda ändar. Dels är det svårare att resa. Dels är situationen också i Sverige förändrad, den har blivit otryggare. Våldet har brett ut sig i stadskärnorna på kvällarna - man får vara på sin vakt, om ska ut och roa sig. Förövarna är ofta invandrare, offren ofta "svennar".

Men media ger inte en korrekt bild. När en invandrare eller utlänning råkar illa ut slås det upp stort och länge. När motsvarande händer en svensk förbigås det mer eller mindre med tystnad. Man mäter alltså med olika mått. En ung svensk tillmäts inte samma värde.

Lägg till detta alla kampanjer mot rasism, dessa bannor för främlingsfientlighet, anklagelserna för okunnighet och de återkommande maningarna att skämmas för sitt ursprung.

Det är inte säkert att de ungdomar som drabbas av allt detta själva kan ge ord åt sin situation. Men de kan knappast undgå att känna, att det är något som är fel, något som inte stämmer.

Vad vi här talar om är alltså arbetarklassungdomar. Den unge svensk eller unga svenska, som kommer ur ett medelklasshem med studietraditioner och god ekonomi hamnar i en annan sits. Då blir det säkert möjligt att klara sig bra i skolan, få ett arbete med god inkomst samt att göra resor och själv knyta kontakter.

Ovanpå sin trygghet och välmåga kan vederbörande då tillgodoräkna sig en nyfikenhet på världen, en öppenhet för andra männi-skor och ett intresse för andra kulturer. Bingo!

SVEKET MOT INVANDRARNA

En grupp som drabbas dubbelt av den generösa flyktingpolitiken är de många - till stor del arbetskraftinvandrade - som kom till Sverige under 60- och 70-talen. De fick ett arbete, lärde sig svenska och blev integrerade i vårt samhälle.

De får nu - som andra förvärvsarbetande - betala på skatten för denna politik. Därutöver får många erfara främlingströtthet, möts av frostiga attityder - från svenskar som inte skiljer på tidigare invandrade (som arbetskraft) och nyligen invandrade (genom asylinstitutionen).

Hade invandringen fått fortgå i en lagom takt, då skulle situationen idag ha varit annorlunda.