Ur kapitel 9 i "Försvara demokratin!":
Hos "de gränslösa" finns också en anti-demokratisk människosyn och en anti-intellektualism.
Detta är de sannolikt själva lyckligt omedvetna om, och de protesterar förmodligen livligt. Om de nu inte bara avfärdar påståendet med en axelryckning, som alltför absurt. Men praktiska erfarenheter - delvis beskrivna i kapitel 4 - visar att det är precis så illa!
De gränslösas människosyn framgår kanske tydligast i tidskriften Expo. Detta är inte bara en liten tidskrift, framställd av några unga entusiaster, som i ungdomligt oförstånd kan trampa över och gå för långt. Nej, tidskriftens verksamhet är sannolikt noga planerad, medveten och genomtänkt.
Expo har dessutom, som det visat sig, stöd från etablissemanget. Den stöds av ett antal kändisar, men också organisationer som ABF och SSU. Framförallt backas den upp av de stora massmedierna.
Detta visade sig genom miljonupplageutskicket den 10 juni 1996, med de två största dagstidningarna. Det visade sig dessförinnan genom Expressens återgivning av Expo-artiklar den 6-7 maj samma år, på flera helsidor med de svartaste rubriker. Vilket sedan fortplantades vidare till andra dagstidningar.
Till grund för dessa skriverier ligger en människosyn som liknar den "anti-kommunism" som Joe McCarthy demonstrerade i USA på 50-talet. Dvs det finns vissa människor som är onda. Naturligtvis försöker dessa efter bästa förmåga att dölja denna sin ondska - kanske tror de t.o.m. uppriktigt själva, att de inte skulle vara onda. Den gode demokratens uppgift blir att avslöja det verkliga förhållandet.
Skulle offret ifråga faktiskt har sagt något mindre lyckat, då naglar man givetvis fast vederbörande vid denna formulering. Men finns inget sådant uttalande kan man vinkla och tolka, så det passar in. Finns inte ens detta kan man ändå drämma till med lämplig etikett. Vad "kommunist" var för McCarthy är "rasist" för Expo.
En annan metod är "guilt-by-association", som förekommer på två sätt. Ett sätt är att märka ord och utnyttja ords laddningar, för att ge associationer till en individ, grupp eller riktning, som redan är "märkt" (antingen för att den verkligen är skum, eller för att den är ett redan avverkat offer). Ett annat sätt är att påtala eller påskina någon form av samröre mellan offret och redan märkta:
Har offret läst en olämplig bok eller tidskrift? Har en av offret skriven artikel fått applåder från fel håll? Har offret någon gång talat i telefon med, fått brev från eller rentav träffat någon som redan är märkt? Eller någon, som i sin tur träffat någon...
Den nämnda Expressenartikeln gick så långt, att den försökte framställa det som komprometterande för de anklagade, att de skrivit brev till makthavare, och att de försökt bilda opinion för sina åsikter i flyktingpolitiken! Vad som i andra sammanhang är en självklar rättighet för människor blir plötsligt otillåtligt.
Naturligtvis kommer de utpekade att resa invändningar, men detta är "föga överraskande", och bekräftar snarast hur förslagna de är. Onda människor är förslagna. Någon rätt till genmäle ska därför inte ges, någon debatt behövs inte.
Det är tvärtom viktigt att en anklagad inte ges chansen att komma undan, genom att förklara bakgrunden till ett ställningstagande, genom att nyansera ett uttalande eller rentav överge en ståndpunkt. En debatt i sak är också onödig. Den som är ond ha naturligtvis fel, den som är god har rätt - och behöver inte ta intryck av andras argument. Det finns inget att orda om.
Skulle personer, skandaliserade genom denna typ kampanjer, drabbas av personligt lidande behöver man inte lägga vikt vid detta. De är ju onda, och ett litet straff är då bara på sin plats.
Det är dock inget självändamål att straffa vederbörande, det blir snarast en bieffekt. Nej, ändamålet är att skrämma vederbörande till tystnad och att avhålla andra från kontakt med vederbörande. Alla ska vara rädda för alla, människor ska isoleras från varandra. Då blir de inte så "farliga".
Det handlar alltså inte om att övertyga med fakta och argument, det handlar inte om att man genom en öppen debatt tillsammans ska närma sig en sanning, hitta lösningar eller nå kompromisser. Med ondskan köpslår man inte...
Mot detta kan ställas
den demokratiska människosynen. Enligt den demokratiska människosynen finns inga människor som är renodlat vare sig goda eller onda, vi är alla sammansatta. Och vi befinner oss i konstant förändring, vi tar intryck av erfarenheter, formas av vår miljö, dvs av varandra.
Det är inte genom straff, skräck och skuld, som människor utvecklas positivt - utan genom att de möts med respekt. Varje människa behöver känna en identitet och en grupptillhörighet, varje människa behöver trygghet och möjlighet att påverka sin situation.
Varje människa har rätt att bli tagen på allvar. Dvs gör man fel, säger man fel, har man fel - då ska man mötas med kritik. Kritik som är saklig.
Man visar inte en annan människa respekt, genom att aldrig framföra kritik. Att inte tro sig kunna ställa krav på en människa, det är att behandla henne som otillräknelig.
Det innebär heller inte att visa en annan människa respekt, om man avfärdar henne genom stämplar och etiketter, inte lyssnar på vad hon har att säga.
Varje människa måste dessutom ha rätt att ändra ståndpunkter, ges chansen att utvecklas. Dialog är nödvändig. Alla måste få komma till tals, och alla har själva något att lära. Man ska försöka locka fram varandras bästa sidor, inte de sämsta.
Det finns mer än två lägen, vad gäller generositet. Det finns en hel skala av mellanlägen. Var man ska lägga sig måste man själv ha rätt att avgöra. Godhet kan inte påtvingas utifrån, genom hot.
Den demokratiska människosynen är mer tolerant och förstående, den respekterar individerna mer än vad McCarthyismen gör.