Danska perspektiv

"Våldtäktsvågen i det statsfeministiska Sverige".

Så löd rubriken på en artikel hösten 2005 av Lone Nørgaard och Steen Wied, publicerad bl.a. i Jyllands-Posten.

Vi citerar:

"...Det är ett dokumenterat faktum att unga invandrare är groteskt överrepresenterade i såväl enmans- som gruppvåldtäkter. Den senast offentliggjorda polisstatistiken för året 2001 såg ut så här:

Invandrarandelen i hela landet: 67 procent.

I Köpenhamnsområdet: 76 procent."

"I Danmark anmäls ca 500 våldtäkter om året.

I Sverige 2.500.

Polisen, kvinnorådgivningar och Aftonbladet uppskattade år 2002 att mörkertalet är det tiodubbla, alltså 25.000 våldtäkter på huvudsakligen svenska kvinnor om året."

"I Sverige har man beklagligtvis lyckats att i alltför hög grad hålla invandrardebatten under lock och en invandringskritiker är per definition 'främlingsfientlig' eller rent av rasist.

Med en uppifrån uppmuntrad 'statsfeminism', som har stort stöd i medier och riksdag (sex av sju riksdagspartiledare kallar sig 'feminister' ), skulle man tro att det fanns en särskild omsorg för utsatta kvinnor, men det är långtifrån fallet.

Endast 5 procent av de anmälda våldtäktsärendena går till åtal och endast i en bråkdel av dem blir det fällande dom.

När en våldtagen kvinna till slut har nått så långt i processen är domarna så milda att ingen räknar med dem. Rättsväsendet är inte alls inrättat för 'det nya Sverige', utan bygger fortfarande till övervägande del på mildhet, behandling och rehabilitering.

Det borde vara överflödigt att nämna att många traumatiserade kvinnor inte orkar göra en anmälan. I praktiken måste man konstatera att våldtäkt i Sverige är fullkomligt gratis för brottslingarna. Risken för sanktion är liten, mycket liten, och därför klingar den officiella statsfeminismen oändligt ihåligt. Det urgamla begreppet 'kvinnofrid' tycks tillhöra ett fjärran förgånget.

Vi påstår, och det kan dokumenteras med talrika artiklar, böcker och statistik, att etnicitet och kultur har relevans i brottsstatistiken. Dokumentationen är möjlig i den danska offentligheten, som inte är så (indirekt) censurerad som den svenska. I Sverige spelar medieklaveret en annan melodi.

Om man frågar en svensk journalist om när etnicitet bör nämnas i tidningsreportage och efterlysningar får man svaret: 'När det är relevant'. Tydligen är det i våldtäktsfall aldrig relevant, för huvuddelen av gärningsmännen är invandrare och efterkommare, och det nämns av princip aldrig. Därigenom kan publiciteten inte heller bidra till uppklarandet - som den kan här i landet - och medierna gör sig till medskyldiga till att grova brottslingar slipper undan straff.

Man kan bara gissa om varför de har denna cyniska och hycklande polisk, men en undersökning från Göteborgs Universitet 2002 kallade svenska journalister för 'Världens mest makttrogna journalistkår', och det verkar inte avlägset att anta att svenska journalister gärna vill vara makten till lags. Hur då? Genom att de facto dölja för svenskarna vad politikerna via hämningslös invandring har gjort med landet både socio-ekonomiskt och kriminalpolitiskt: De har skaffat Sverige en våldtäktsfrekvens som är värre än USA:s - och en total kriminalitet som ligger på USA:s nivå.

Men det är inte bara svenska journalister som är inställsamma och hycklande. BRÅ - Brottsförebyggande Rådet (som motsvarar vårt Det Kriminalpreventive Råd och i Sverige i folkmun kallat: Brottsförnekande Rådet) - kamouflerar och sminkar statistik så att det är svårt att komma fram till en riktig bild av den samhälleliga verkligheten.

I en serie artiklar i Aftonbladet 2002 klagar forskare på BRÅ över att Rådet utövar regeringsbeställt arbete. 'Det är en katastrof överallt på BRÅ', uttalade psykiatriprofessor Sten Levander. 'BRÅ:s uppgift är att fabricera forskning som justitieministern tycker om'. Den också i Danmark kände professorn och romanförfattaren Leif G. W. Persson arbetar på BRÅ, och säger: 'Vi bedriver inte fri forskning, utan vinklar rapporterna så att de passar regeringen'.

Det kan både förvåna och inte förvåna att det fifflas med våldtäktsstatistiken i Sverige. Om sanningen om ämnet kom fram, skulle folk nämligen bli utomordentligt upprörda - 'skitförbannade'. Som det är nu, är det "bara" offren och deras anhöriga som känner av smärtan.

Vi anser att sopa-under-mattan-strategin är ett uttryck för en avskyvärd cynism och ett föraktligt hyckleri. BRÅ har lyckats påstå att bara drygt fyrtio procent av våldtäkterna i Sverige begås av invandrare. När man känner till de danska procenten, förefaller detta fullständigt absurd, då Sverige har 2,8 gånger fler invandrare per capita än Danmark. En realistisk svensk invandrarandel måste med nödvändighet ligga på mellan 80 och 90 procent av de begångna våldtäkterna, när genomsnittssiffran i Danmark är ca 70 procent. "

"Vi konstaterar att kvinnor i det 'statsfeministiska Sverige' är delvis rättslösa - närmast jagat villebråd, som inte längre vågar röra sig så fritt som de var vana vid för i tiden. Var enda dag förövas 6,8 anmälda våldtäkter, och kanske ända upp till 68 våldtäkter (mörkertalet inkluderat).

Om våldtäktsbrottslingar tas fast i Danmark kan de se fram mot en fängelsedom på ca tre år. Svenska våldtäktsbrottslingar går statistiskt sett nästan helt fria. Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? Kanske på livstid? Svaret är ett rungande nej.

Därför bör strafframen utökas till minst det dubbla. Dessutom bör, om man överhuvudtaget ska förvänta sig någon preventiv effekt som kan hindra ytterligare tragedier, repatriering av de grövsta våldtäktsmännen vara en naturlig självklarhet. Denna sanktion tycks dessvärre vara något av det enda som vissa avtrubbade våldtäktsbrottslingar har respekt för . .."


 Se vidare:

Tragik och komik