"Dansen kring guldkalven" heter en bok av ekonomijournalisten Björn Elmbrant (så bra, att han ger mig associationer till Anders Isaksson). Den utges av Atlas pocket och kostar 39 kr häftad eller 159 kr inbunden på AdLibris.

Bokens presentation på baksidan: "Dansen kring guldkalven är en bok om drömmar. Drömmar som gick i kras när luften gick ur börsen efter det senaste millennieskiftet. Somliga drömde om snabba pengar och evig tillväxt på en aktiebörs som tycktes kunna omvandla vad som helst till guld. Andra drömde om en ny sorts arbetsplatser, som tillät människor att ta verkligt ansvar, men också rymde vilda fester. Dansen kring guldkalven är hela historien om den galna börsbubblan. Det är en bok om hur ett helt folk under några år lät sig intalas att tro att alla kunde bli vinnare. Läs om mediemanipulatörerna och om de som varnade, men ingen lyssnade på. Möt politiker och ekonomer, riskkapitalister, IT-entreprenörer och småsparare - vanliga människor som förlorade alla sina sparpengar."

Vad som främst väckte mitt intresse var kapitel 10, "Åsbrinks agenda", eftersom Erik Åsbrink nyligen givit goda råd åt den nyvalde s-ledaren Juholt.

Några citat ur kapitel 10:

"Den undanglidande Åsbrink har spelat en central roll i svensk politik i tjugo år och har varit en av dem som möblerat om det politiska och ekonomiska landskapet i Sverige, utan att egentligen fått stå till svars för vad han gjort.

Stora, upprörda artiklar har skrivits om riksdagsmän och kommunpolitiker som slarvar eller fifflar med räkningar. Trots att det ofta handlar om några tusenlappar hit eller dit är det viktigt att medierna river i skiten och lyfter fram sådant i ljuset."

"Erik Åsbrink har alltid klarat sig undan en mer närgången kritik med att lägga huvudet litet grann på sned, betrakta oss med sina våta, hundliknande ögon och säga att det visste vi verkligen inte att det skulle bli så här.

Han började på 70-talet som opolitisk tjänsteman i finansdepartementet under den folkpartistiske finansministern Ingemar Mundebo. Åsbrink kom sedan ut som sosse, rekryterades till det socialdemokratiska oppositionskansliet, och blev statssekreterare i finansdepartementet när socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1982."

"...han haft större chanser än andra att utföra fullskaleexperiment med de för dagen förhärskande ekonomiska teorierna.

Sådana möjligheter öppnade sig 1985, sedan Åsbrink efterträtt den tidigare finansministern Gunnar Sträng som ordförande i riksbanksfullmäktige.

Sträng hann knappt stänga dörren efter sig, innan riksbanksfullmäktige tog beslut om att lånemarknaden skulle släppas fri, den s.k. novemberrevolutionen.

Bankerna svarade med en explosion av frikostiga och billiga krediter, som skapade en svår hemmalagad inflation.

1989 var statssekreterare Erik Åsbrink en av de drivande för att avskaffa valutaregleringen, så att pengar fritt skulle kunna flyttas över gränserna. Befriade från tidigare bojor och med hjälp av gigantiska lån i svenska banker, kastade sig nu ett antal svenska fastighetsspekulanter ut och köpte fastigheter i London och Bryssel i parti och minut.

1990 kom den stora skattereformen. Erik Åsbrink, som nu var statsråd och skatteminister, var huvudarkitekten bakom omläggningen, där bl.a. de tidigare generösa avdragsmöjligheterna vid lån försvann.

Utan avdrag blev det inte lika attraktivt att låna, fastighetspriserna föll och flera av de stora bankerna hamnade i akut kris.

De statsfinansiella kostnaderna för att få bankerna på fötter igen efter åren med vansinneslån har uppskattats till 35 miljarder. Men det samlade priset för Åsbrinks avreglering är mångdubbelt högre, i form av konkursade företag och högre arbetslöshet.

I det uttalade syftet att disciplinera politikerna drev Erik Åsbrink igenom utlandslånenormen. Den innebar att staten förbjöds att låna upp till budgeten utomlands. Detta var tänkt att verka bromsande på viljan att låta sig skuldsättas.

Istället lånade staten i SEB och andra svenska banker, som i sin tur lånade utomlands. De svenska bankerna tog bra betalt."

"Åsbrink var en dem som velat att Sverige skulle ha en fast växelkurs på kronan. Men med fast växelkurs och pengar som nu flödade fritt över gränserna fick vi spekulationer mot kronan, som till slut föll och ersattes med en flytande krona.

Summan av det nya ekonomiska och politiska landskap som Åsbrinks beslut åstadkommit gjorde det heller inte möjligt att fortsätta med grundbulten i den socialdemokratiska politiken: full sysselsättning.

Idag inser vi att de flesta, förmodligen alla av de här besluten var för sig var nödvändiga, men kanske i en annan ordning och på ett mindre forcerat vis.

Till exempel den flytande kronan och skattereformen först, sedan avregleringarna av kreditmarknaden, med restriktioner mot vansinneslån, och sedan en avreglerad valutahandel. Inte heller då hade Sverige undgått stora problem, men dessa hade förmodligen varit mer hanterbara, istället för det fria fall i ekonomin som det nu blev."

"... det intressanta med den ekonomiska politiken i Sverige 1985-91 var att Erik Åsbrink i någon mening fanns vid alla spakarna, på finansen, i riksbanken, i skatteförhandlingarna."

Björn Elmbrant beskriver sedan hur Erik Åsbrink kunde sedan ånga vidare, och uppmuntra ytterligare en spekulationsbubbla.

Åsbrink verkade också för friare och mer riskfyllda placeringar av AP-medel, i slutänden med förluster för svenska pensionärer som följd.

Efter sin avgång som minister i Göran Perssons regering samlade Åsbrink på sig styrelseuppdrag:

"... Erik Åsbrink var en verklig uppdragssamlare, med inte mindre än 18 styrelseuppdrag i näringslivet i augusti 2000. Styrelseakademin rekommenderade maximalt 4-6 uppdrag."

Detta år hade statsminister Persson kommit fram till att han skulle tillsätta en etik- och förtroendekommission, pga finansskandaler i USA och tecken på liknande problem i Sverige. Uppdraget gick till Åsbrink.

"En överhettad 'investmentbankkultur' hade enigt Åsbrink gjort att väldigt mycket blivit 'transaktionsdrivet' och att 'normala riskbedömningar' satts åt sidan.

Inte ett ord dock om hur han själv i den allmänna yran höjt riskerna i AP-fondernas placeringsregler.

Han kritiserade i förtroendekommissionen det svaga styrelsearbetet i företagen, men hade själv suttit i ett orimligt antal styrelser på en och samma gång, tre gånger fler än vad Styrelseakademin rekommenderade."

Av kapitel 10 framgår även hur Erik Åsbrink genom kontakter fick en lägenhet:

"...när han senare skulle flytta ihop med Ylva Johansson, ringde en direktörsbekant på börsnoterade Diligentia, för att höra om denne kunde fixa en ny lägenhet för hans nya, större familj.

Diligentia kunde erbjuda Åsbrink en fyrarummare på 90 kvadratmeter på Hornsbruksgatan på Söder med utsikt över Högalidsparken. Detta berättade Aftonbladet den 3 mars 1999.

När Åsbrink tog emot lägenheten hade Diligentia ännu inte hunnit bli ett helägt dotterbolag till Skandia Liv, men Skandia var storägare..."

"När det gäller Åsbrink är problemet att han inte hade några som helst betänkligheter att få sig tilldelat en lägenhet av Diligentia, trots Skandias stora inflytande i bolaget och trots att han som finansminister borde hålla mer än armbågs lucka till marknaden."

"Det var lätt att uppfatta... lägenhetsöverlåtelserna som ett sätt att smörja de ansvariga politikerna. Så skulle de beskrivits i alla andra länder i Europa."

Mer om den Åsbrinkska bostadsaffären här, här och här.

---

Erik Åsbrink spelade alltså en central roll i Novemberrevolutionen 1985.

Denna tilldragelse finns skildrad i en film av Dan Josefsson, tillgänglig som Youtubefilmer i sex delar:

http://www.youtube.com/watch?v=Z95xH9Svq3k

http://www.youtube.com/watch?v=WwfAHkXaoSQ

http://www.youtube.com/watch?v=cYMitFIbFgA

http://www.youtube.com/watch?v=Xh1LgX1XD3Y

http://www.youtube.com/watch?v=8Xs6tf7QeUY

http://www.youtube.com/watch?v=l1moG_oM84Q

Trojkan Dennis-Åsbrink-Feldts agerande ledde till att politiken för full sysselsättning måste överges.

Jan Milld

---