SSU har en webbsida med en debattavdelning.
Till denna sändes nedanstående text, men fick inte komma in. Är
fakta kring förbundets nye ordförande en för SSU outhärdlig
sanning?
Asylmissbrukaren
Valet av Ardalan Shekarabi till SSU-ordförande
i augusti 2003 fick många att reagera, främst på grund av
sättet han valdes på.
Motkandidaten Lina Afvander backade nämligen
oväntat ur ordförandevalet precis före omröstningen. Uppgifter
gör gällande att hon mer eller mindre tvingades att dra tillbaka
sin kandidatur. Motivet var att förbundet skulle bli starkare om man
kunde enas bakom en ordförande med "flykting"-bakgrund. Jörgen
Blomqvist, ordförande i SSU Gävleborg som tidigare förordat
Afvander, sa till Gävle Dagblad:
- Vi bedömde att förbundet skulle
bli mer splittrat om Lina fortsatte vara kandidat. Nu har vi chansen att bygga
toppen hel och gå neråt.
Shekarabi och hans moder kom till Sverige
en "decembernatt 1989" som "politiska flyktingar" från
Iran, enligt Aftonbladet 7/8 2003. Shekarabi var då tio år gammal.
De fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd
och tvingades "gömma sig hos släktingar för att undkomma
avvisning".
I Aftonbladet 28/6 2003 berättar Shekarabi
om tiden som gömd "flykting"; om "extrem otrygghet",
om "rädslan för att arresteras". Tiden under jorden ska
ha givit honom erfarenhet om "hur det är att leva bland de allra
mest marginaliserade, på samhällets lägsta trappsteg".
Shekarabi uttalar sig också i Aftonbladet
5/8 2003 om det faktum att han "tvingades" leva gömd i Sverige:
- Efter det var jag väldigt arg på
svensk flyktingpolitik. Det sammanföll med den borgerliga regeringen
som förde en mycket löntagarfientlig politik. Då blev SSU
det självklara valet.
Hur kan det då komma sig att Shekarabi
och hans moder fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd
i Sverige? Det skulle förslagsvis kunna bero på att Shekarabi är
född i Manchester i Storbritannien och har, enligt Uppsala Nya Tidning,
brittiskt medborgarskap. Till saken hör att familjen beslöt sig
för att lämna Storbritannien och flytta hem till Iran mot slutet
av 1970-talet när Shekarabi var ett år gammal.
I december 1989 väljer dock modern att
resa till släktingar i Sverige med sonen Ardalan Shekarabi, och den 31
januari 1990 söker de asyl i Sverige - efter närmare två månader
hos sina släktingar.
Den brittiske medborgaren Ardalan Shekarabi
och hans moders asylansökningar avslås hela fem gånger. Den
27 september 1991 lyckas de dock erhålla uppehållstillstånd
av humanitära skäl.
Fadern, som även han bott i Storbritannien, ansöker den 12 oktober
1992 via svenska ambassaden i Iran, om uppehållstillstånd som
anhörig. Efter några månader bokförs även fadern
i Sverige som invandrad från Iran.
Det är berättigat att fråga
varför familjen inte valde att fly till Storbritannien, ett land Shekarabi
trots allt är medborgare i. Vidare är det obegripligt hur modern
lyckas utsätta sin son för "rädslan för att arresteras"
och "ovissheten om framtiden" under åtta månader och
hela fem avslag - trots hans brittiska medborgarskap.
Shekarabis asylansökan var sannolikt
en sent påkommen idé; man förväntar sig normalt att
en som är förföljd söker asyl redan vid ankomsten. Kan
det vara så att familjens ihärdiga försök att få
asyl i Sverige, handlar om det svenska välfärdssystemet? Oavsett
svaret på frågan ekar Shekarabis anklagelser mot svensk flyktingpolitik
tomt. Menar Shekarabi att svensk flyktingpolitik ska innebära att man
beviljar asyl till alla brittiska medborgare?
Media väljer att ständigt titulera
Ardalan Shekarabi "flykting". I Gävle Dagblad menar Shekarabi
4/8 2003 att han som "flykting" har kritiska synpunkter på
svensk flyktingpolitik. Han föreslår att ärendena ska avgöras
i domstolar så att det blir "mindre av ett lotteri om de ska få
stanna kvar i landet". Kanske vore det mindre av ett "lotteri"
om Sverige sluppit alla dessa grundlösa asylansökningar - som fallet
Shekarabi - och om detta ledde till att de med verkliga skyddsbehov kunnat
erhålla bättre stöd än idag.
Shekarabi påstår att han levt
"bland de allra mest marginaliserade, på samhällets lägsta
trappsteg", trots att det inte inneburit några större problem
för honom att återvända till Storbritannien.
Ardalan Shekarabi utgör
ett levande bevis på den svenska flyktingpolitikens totala misslyckande;
en grundlös asylansökan, ett otal överklaganden, snyfthistoria
i media, asyl av humanitära skäl, anhöriginvandring.
