Varje förändring är inte ett kliv uppåt

Kajsa Ekholm-Friedman hade den 6 maj -97 ett inlägg i Dagens Nyheter. Hon skriver bland annat:


"Sverige har tidigare varit bra på att ta itu med sina problem; de har identifierats, utforskats och åtgärdats. Men i dag har denna mekanism gått i baklås. Nu är det konflikter och kommunikationssammanbrott som gäller. Jag har svårt att acceptera att dialog och debatt är omöjligt.

Hur kan man få för sig att mångkulturalism i betydelsen mångetnicitet är berikande för ett land? Mångetnicitet har i själva verket alltid inneburit grava problem, från antiken och framåt."

"Det är illavarslande att så många identifierar sig som 'icke-svenskar'. Anledningen till att vi säger 'andra-generationens invandrare' är ju att de inte blivit 'svenskar', vare sig i sina egna eller våra ögon.

Mångetniciteten är förödande för den sociala solidariteten, för det kitt som måste till för att ett samhälle ska fungera.

I ett mångetniskt samhälle finns det inget 'vi' på den nationella nivån. Folk riktar istället sin lojalitet mot sina egna etniska grupper med vad det innebär av brist på lojalitet och solidaritet gentemot samhället i stort och gentemot dem som inte ingår i den egna vi-gruppen.

"De som mest vurmat för mångkulturalismen tror i evolutionistisk anda att den helt enkelt representerar det nya och därför kanske ett högre utvecklingsstadium. Men all förändring innebär inte ett kliv uppåt på utvecklingsstegen. Samhällen kan dessvärre både byggas upp och raseras."

"I dag är situationen helt annorlunda. Västeuropa är på fallrepet och dessutom bryts vår tidigare homogenitet upp av tentaklar utifrån. Europas koloniala förflutna gör kanske att vi inte bör beklaga oss, men vi behöver å andra sidan inte celebrera det egna sönderfallet.

Vad man försöker bekämpa i kampanjer av typ "bekämpa rasismen" är egentligen folks reaktioner på den oro och frustration de upplever. Man undviker att ta upp vad folk oroar sig över. I stället kritiserar man dem och avfärdar dem som nynazister och "rasister".

Svensken är mycket speciell i sin rädsla att säga vad han tycker. Det påminner om beteendet i gamla Östblocket där folk luftade sina åsikter privat samtidigt som de räddhågat upprepade det politiskt korrekta i den publika sfären.

Svenskarna behöver ingen diktatur, sa en god vän till mig för någon dag sedan, vi bär den inom oss. Men under ytan finns hela tiden oron och vanmakten inför det som sker.

Vi behöver kunna tala öppet om det som trycker folk, både om hur det skall bli med den fortsatta invandringen och hur vi ska reda upp de problem som mångetniciteten försatt oss i."