Hjältar och
extremister
Övergrepp
mot Sverigedemokraterna har förekommit alltsedan partiet bildades 1988.
Efter valframgången
har dessa övergrepp dock nått en omfattning, intensitet och brutalitet
som slår nya rekord.
Sedan länge
har dagstidningar lämnat uppdelningen mellan politiska ledarsidor och
neutrala nyhetssidor. På valdagen manade både Aftonbladet och
Expressen sina läsare - på löpsedlar och uppslaget över
framsidorna - att inte rösta på det "främlingsfientliga"
SD.
Dagstidningar
och TV-program har efter valet fyllts av inslag som fördömer partiet.
I Stockholm, Göteborg och Malmö har hållts massdemonstrationer
som instämmer i dessa fördömanden.
Som ett
led i detta kampanjande ingick biskop Eva Brunnes famösa predikan i
Storkyrkan inför de nyvalda riksdagsledamöterna, där hon
solidariserade sig med stenkastande "antifascister".
•
De sju etablerade partierna.
•
TV, radio och stora dagstidningar
•
Företrädare för både fack, näringsliv och diverse
godhetsorganisationer
•
Kyrkan
•
Skolan
•
"Forskare" och experter
•
BRÅ och andra myndigheter
•
Artister och författare, idrottsfolk och andra kändisar
Alla låter
sig mobiliseras i Det Stora Drevet, för att indoktrinera och hjärntvätta
svenskarna.
Senaste
nytt är att regeringen ger även museerna i uppdrag att deltaga
i kampanjandet. För att "motverka intolerans".
Ur SvD
den 12/10 -10:
"Mot
bakgrund av Sverigedemokraternas valresultat ger regeringen Statens museer
för världskultur i uppdrag att motverka intolerans i samhället.
Det framgår av statsbudgeten som offentliggjordes i dag.
Fyra statliga museer kommer att få en direkt instruktion från
regeringen om att börja arbeta för större tolerans i samhället."
UNDER VALRÖRELSEN
har Sverigedemokraterna vägrats att få deltaga i TV-debatter
och deras valfilm blev censurerad. Kandidater för partiet har fått
påhälsningar i sina hem, med sprejade husfasader, inslagna fönsterrutor
och vandaliserade bilar.
Detta "kröntes"
med knivskärningen av SD-kandidaten David
von Arnold i hans hem, ett illdåd som närmast applåderades
av landets statsminister!!!
Fredrik
Reinfeldts uttalande löd:
"Jag
vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett
vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på
relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant
händer."
Knivskärandet
har efter valet fortsatt, där det grövsta exemplet är överfallet
på SD-kandidaten Issa Issa i Göteborg.
Ur "Nationell
Idag":
"De
var ungdomar i åldern 15-20 år, beväpnade med pistoler
och knivar. De misshandlade honom, höll en kniv mot hans strupe och
högg honom sedan djupt i höger axel. Flera knivhugg tog i ryggen,
handen och benat. Han överöstes med slag och sparkar, och någon
slog en flaska i huvudet på honom. Samtidigt hotade de att döda
honom om han inte lämnar partiet."
Efter att
Anders Klarström år 1995 efterträtts av Mikael Jansson
som SD-ordförande erkändes från t.ex. forskaren Helene Lööw
att partiet inte kunde betecknas som nazistiskt.
Efter Jimmie
Åkessons tillträde som partiordförande blev denna bild
än tydligare. När Jan Guillou för Aftonbladet gjorde
en reportageserie om Sverigedemokraterna var hans omdöme klart: det
vara inte fråga om något nazistiskt parti.
I samband
med valresultatet och det påföljande raseriet från de krafter
som kallar sig "anständiga" och "rumsrena", som
betraktar sig som demokratiska och goda, har personer som Guillou tystnat
eller halkat tillbaka i en tidigare position. Det politiska klimatet har
just inte givit plats för några avvikande röster i fråga
om SD:s karaktär.
SD framställs
som företrädare för en renodlad ondska, där parallellerna
till Tyskland och 30-talet blir helt självklara. En röst på
Jimmie Åkesson i Sverige år 2010 är att jämställa
med en röst på Adolf Hitler i Tyskland år 1933.
Tunna
förevändningar
Paradargumentet
för att stämpla SD som nazistiskt är partiets rötter
i organisationen BSS - Bevara Sverige Svenskt.
Hur tungt
väger detta?
Gäller
den egentliga invändningen mot Sverigedemokraterna dessa kopplingar
och partiets (förment) smutsiga historia, eller gäller den det
faktum att partier verkar för en kursomläggning inom invandringspolitiken?
Det kräver
ju inte mycket av iakttagelseförmåga, för att se att problemet
gäller det senare.
Det finns
inget invandringskrititiskt parti i något land, som kan få godkänt
från de politiskt korrekta.
Blågula
frågors erfarenhet under mitten av 90-talet är också belysande.
BGF bildades just med den utgångspunkten att SD av media var så
svartmålat som "högerextremt". Med BGF-profilernas
- Jan Millds och Anders Sundholms - vänsterbakgrund
skulle det bli en sakdiskussion, utan stickspår. Det visade sig att
epiteten snart haglade även över BGF. Varje form av invandringskritik
framställdes i media som utslag av "främlingsfientlighet".
BSS
En huvudsaklig
invändning mot SD är alltså kopplingar bakåt i tiden.
Partiet har sin upprinnelse i en rörelse som var "extrem",
dvs BSS.
BSS startades
1979 av bl.a. Leif Ericsson. När man 1983 valde sin förste
ordförande blev det Sven Davidson. 1)
Vad
var det som gjorde BSS så "nazistiskt"?
Var det
något annat än en bild, skapad av massmedia? Var det inte samma
typ av kopplingar, som man idag för SD, men än längre bakåt?
Vare sig
innehållet i boken "BSS
- ett försök att väcka debatt", eller programmaterial
från BSS ger något stöd för att stämpla BSS på
detta sätt. Det rörde sig om ganska självklara krav, även
om språket ibland kan ha varit ägnat att provocera mediapersoner.
BSS
var en tvärpolitisk organisation som välkomnade alla invandringskritiker,
dit anslöt sig människor med bakgrund i olika politiska organisationer.
Även några med nazistisk bakgrund anslöt sig, men fler hade
vänsterbakgrund. Ingen inom BSS hade låtit sig inspireras av
nazister eller fascister, arbetsmetoderna var konsekvent fredliga. Utgångspunken
var verkligheten ute i samhället med de problem som började hopa
sig pga den förda invandringspolitiken.
En
av partiets
förste talesmän var Leif Ericsson (f.d. Zeilon), ett
tag i början av 70-talet aktiv i organisationen Demokratisk Allians,
vilken stödde USA:s närvaro i Vietnam. Zeilon drabbades av yrkesförbud
och förföljelse på ett sätt som tvingade honom att
byta efternamn, från Zeilon till Ericsson.
År 1993 l begärde han själv sitt utträde ur SD med
avsikt att helt lämna politiken. 2)
Partiets
förste ordförande Anders Klarström hade tidigare
varit medlem i Nordiska Rikspartiet. Men detta hade han ångrat och
torgförde inga nazistiska åsikter under sin tid i Sverigedemokraterna.
Det var SD-politik som gällde för alla oavsett vilka åsikter
de haft innan de anslöt sig till partiet.
3)
Mäta
med samma mått
Det är
inte rimligt att döma ut en hel organisation utifrån några
enskilda individers tidigare förehavanden.
Inte heller
är det rimligt att frånkänna individer rätten att utvecklas
insikts- och åsiktsmässigt, att lämna dåliga hållningar
bakom sig. Alla måste få nya chanser i livet.
Slående
är hur man från pk-håll här mäter med olika mått!
Mycket
har talats, inte minst genom Expos försorg, om hur brottbeslastade
olika företrädare för Sverigedemokraterna här. Varför
gör man inga motsvarande undersökningar har gjorts beträffande
företrädare för 7-klövern? Vad säger att inte de
i så fall ska visa sig ha en lika hög, eller högre, andel
med olika typer av anmärkningar från rättsväsendet?
När
det gäller nazi-kopplingar bakåt i tiden finns i själva
verket mycket tydligare exempel beträffande Vänsterpartiet än
beträffande Sverigedemokraterna:
Under
30-talet fanns två konkurrerande nazi-partier i Sverige, "furugårdarna"
och "lindholmarna". De senare leddes av Sven Olov Lindholm.
Ur
Wikipedia:
"Sven
Olov Knutsson Lindholm, ...var en av de mest framstående ledarna inom
svensk nationalsocialism.
1927
anslöt han sig till det nybildade Sveriges Fascistiska Kamporganisation
(SFKO) som 1929 bytte namn till Nationalsocialistiska Folkpartiet (NSFP).
1930 gick NSFP ihop med Nysvenska folkförbundet (NSFF) och bildade
Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) under ledning av Birger Furugård.
1933
bröt Lindholm och den yngre generationen inom SNSP med partiet och
bildade det nya Nationalsocialistiska Arbetarepartiet (NSAP), vilket snart
blev det ledande svenska nazistpartiet."
Lindholm
gick efter krigsslutet med i SKP (som senare bytte namn till först
VPK, sedan Vänsterpartiet). Han var aktiv inom FNL-rörelsen på
60-talet.
Ett
annat känt exempel är Nils Flyg, ledare för ett
de två kommunistpartierna i Sverige under början av 30-talet.
Partiet bytte namn till "Socialistiska Partiet" och fick 1938
en nazistisk inriktning.
Ur
Wikipedia:
"Nils
Svante Flyg... riksdagsledamot 1929-1940 ...partiordförande i Sveriges
kommunistiska parti (nuvarande vänsterpartiet) 1924–1929, därefter
i Socialistiska partiet fram till sin död."
"När
Sveriges kommunistiska parti 1929 ånyo delades bildade Flyg tillsammans
med Kilbom ett icke-Kominternanslutet kommunistparti, som efter några
år bytte namn till Socialistiska partiet. Under andra världskriget
tog Socialistiska partiet under Flygs ledning emot ekonomiskt stöd
från Nazityskland och utvecklade en ideologi som också var inspirerad
av den nazistiska."
Ragnar
Edenman var utbildningsminister i Tage Erlanders regering under tio år,
1957-67. I sin ungdom hade han varit medlem i "Sveriges Fascistiska
Kamporganisation".
Så
här kan man hålla på, och hitta exempel även beträffande
andra partier.
Men
hur meningsfullt blir det? Inte kan någon hävda att Vänsterpartiet
är nazistiskt pga Flyg och Lindholm, inte kan det heller påstås
om SAP utifrån Edenman.
Dagens
extremister
Nej, ska
vi leta efter extremister - och det ska vi kanske - då ska människor
bedömas efter hur det agerar idag.
Tyvärr
blir exemplen både många och i tiden näraliggande. Alltsedan
början av 1990-talet finns grupper med politiskt våld på
sin agenda. Det är då fråga om inte bara en risk och teoretisk
möjlighet. De tillämpar faktiskt våld, konsekvent och brutalt.
Detta i
linje med en ideologi som brukar förknippas med fascismen: man romantiserar
våld, dyrkar handling, föraktar svaghet.
Detta har
manifesterats inte minst under detta valår.
En ny gräns
passerades med det vidriga övergreppet på David i hans hem i
Malmö.
Ytterligare
en gräns passerades med det extrema våldsdådet mot Issa
i Göteborg.
Däremellan
- det värsta av allt! - har vi Fredrik Reinfeldts ställningstagande,
mot offren.
Kan ens
naziföreträdare som Birger Furugård, Sven Olov Lindholm
eller Nils Flyg beslås med några uttalanden av den kalibern?!
Ett
land med en sådan extremist på statsministerposten
är ett land som lever farligt.
Verkliga
hjältar
Det talas
gärna om "hjältar" i samband med fotboll och andra idrotter,
men verkligt hjältemod handlar om att göra något av betydelse
för andras välfärd, ofta med risk för eget obehag.
En som
skrivit in sitt namn i svensk historia är Sven-Olle Olsson
i Sjöbo. Han var en verklig demokrat, som lät medborgarna i Sjöbo
kommun ge sin mening tillkänna om invandringen i en folkröstning.
Sven-Olle blev måltavla för ett ursinnigt mediadrev, men han
är en sann hjälte.
Till skaran
av svenska hjältar må även räknas många personer
inom BSS och SD - som tidigt försökte slå larm om vansinnigheterna.
Ofta till ett högt pris för personlig del.
Historiska
paralleller - Sverige
Parallellerna
mellan den förföljelse som idag drabbar sverigedemokrater i början
av 2000-talet och den förföljelse som i slutet av 1800-talet drabbade
socialdemokrater är slående.
Ur
boken "Arbetarrörelsens genombrottsår i dokument":
"Mycket
tyder på att myndigheterna från början inte räknat
med att socialdemokratin skulle kunna bli en makt i samhället. Rörelsens
framgångar träffade de styrande som en blixt från klar
himmel, och i yrvaken förskräckelse grep man efter det vapen,
som alltid legat makten närmast till hands: de brutala undertryckningsåtgärderna."
"August
Palm har i sina memoarer summerat resultatet av detta åtalsraseri
som med sina mötesupplösningar, majestätsbrottsåtal,
hädelse-, förnekelse- och smädesdito gick ut över inte
bara socialdemokrater utan även över utilister, ateister och radikaler
över huvud taget..."
"Det
åtalsraseri, som grasserade på den tiden, var ganska betecknande
och visade med all önskvärd tydlighet, att vederbörande föresatt
sig att krossa den unga rörelsen och tröttköra alla som vågade
att kraftigt uppträda mot det härskande systemet."
Historiska
paralleller - Tyskland
En annan
slående jämförelse Tyskland, under andra världskriget.
Syskonen
Scholl, i motståndsgruppen "Vita
Rosen" i München, skrev så här i ett flygblad:
"Ingenting
är ett kulturfolk ovärdigare än att utan att göra motstånd,
låta sig regeras av en ansvarslös och åt dunkla drifter
hemfallen härskarklick. Är det inte så att varje hederlig
tysk idag skäms för sin regering, och vem av oss kan ana vidden
av den skam, som vi och våra barn kommer att drabbas av, när
en gång fjällen fallit från våra ögon, och de
grymmaste brott som inte känner några som helst gränser
avslöjas?
Om
det tyska folket redan är så korrumperat till sitt innersta väsen,
och så fördärvat att det utan att lyfta ett finger, i lättsinnig
förtröstan på en historiens tvivelaktiga lagbundenhet, offrar
det högsta som en människa äger och som höjer henne
över alla andra varelser, nämligen den fria viljan, och offrar
människans frihet att själv ingripa i historiens gång och
låta den underordna sig hennes förnuftiga beslut - om tyskarna
redan har blivit så renons på all individualism, redan i så
hög grad har förvandlats till en själlös och feg massa,
ja då förtjänar de att gå under."
Det
sista flygbladet , som spreds i januari 1943 - alltså efter att nederlaget
för tyskarna i Stalingrad stod klart - inleddes: "Hitler
kan inte vinna kriget, bara förlänga det."
På
motsvarande sätt kan konstateras att både regeringen Reinfeldt
och den rödgröna "oppositionen" nu har målat in
sig i ett hörn.
Det mångkulturella
projektet är dömt att misslyckas. Ju längre det dröjer
innan kursen läggs om, desto större elände kommer att skapas.
Svenska
folket måste skaka av sig förtryckarna.
1)
Innan
dess fanns inget formellt ledarskap eftersom mer var fråga om ett
nätverk än en organisation i egentlig mening.
2)
Det
var i början delat ledarskap i form av talespersoner, där Ericsson
vid sin sida hade Johnny Berg. Klarström fick också de första
åren dela på ordförandeskapet med andra, men från
1992 hade SD bara en ordförande, Anders Klarström.
Leif
Ericsson blev inte utesluten ur Sverigedemokraterna, vilket felaktigt påstås
av Expo. Han begärde sitt utträde ur SD våren 1993.
Inte
heller bildade han Hembygdspartiet, vilket också felakigt påstås
av Expo. Däremot hjälpte han dem att starta en tidning.
3)
Inom
såväl BSS som tidiga Sverigedemokraterna drabbades flera personer
av avsked från sina arbeten. Några av dem var Sven Davidson,
Jerker Magnusson och Ola Sundberg, men flera andra personer drabbades av
liknande diskriminering på grund av sina åsikter. Alla dessa
personer är borta idag, antingen avlidna, avhoppade eller politisk
overksamma och det är svårt att få grepp om exakt hur många
som drabbats av yrkesförbud..