Aktuell kommentar - vecka 41/10

 

 

 

Hjältar och extremister

Övergrepp mot Sverigedemokraterna har förekommit alltsedan partiet bildades 1988.

Efter valframgången har dessa övergrepp dock nått en omfattning, intensitet och brutalitet som slår nya rekord.

Sedan länge har dagstidningar lämnat uppdelningen mellan politiska ledarsidor och neutrala nyhetssidor. På valdagen manade både Aftonbladet och Expressen sina läsare - på löpsedlar och uppslaget över framsidorna - att inte rösta på det "främlingsfientliga" SD.

Dagstidningar och TV-program har efter valet fyllts av inslag som fördömer partiet. I Stockholm, Göteborg och Malmö har hållts massdemonstrationer som instämmer i dessa fördömanden.

Som ett led i detta kampanjande ingick biskop Eva Brunnes famösa predikan i Storkyrkan inför de nyvalda riksdagsledamöterna, där hon solidariserade sig med stenkastande "antifascister".

• De sju etablerade partierna.

• TV, radio och stora dagstidningar

• Företrädare för både fack, näringsliv och diverse godhetsorganisationer

• Kyrkan

• Skolan

• "Forskare" och experter

• BRÅ och andra myndigheter

• Artister och författare, idrottsfolk och andra kändisar

Alla låter sig mobiliseras i Det Stora Drevet, för att indoktrinera och hjärntvätta svenskarna.

Senaste nytt är att regeringen ger även museerna i uppdrag att deltaga i kampanjandet. För att "motverka intolerans".

Ur SvD den 12/10 -10:

"Mot bakgrund av Sverigedemokraternas valresultat ger regeringen Statens museer för världskultur i uppdrag att motverka intolerans i samhället. Det framgår av statsbudgeten som offentliggjordes i dag.

Fyra statliga museer kommer att få en direkt instruktion från regeringen om att börja arbeta för större tolerans i samhället."


UNDER VALRÖRELSEN har Sverigedemokraterna vägrats att få deltaga i TV-debatter och deras valfilm blev censurerad. Kandidater för partiet har fått påhälsningar i sina hem, med sprejade husfasader, inslagna fönsterrutor och vandaliserade bilar.

Detta "kröntes" med knivskärningen av SD-kandidaten David von Arnold i hans hem, ett illdåd som närmast applåderades av landets statsminister!!!

Fredrik Reinfeldts uttalande löd:

"Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer."

Knivskärandet har efter valet fortsatt, där det grövsta exemplet är överfallet på SD-kandidaten Issa Issa i Göteborg.

Ur "Nationell Idag":

"De var ungdomar i åldern 15-20 år, beväpnade med pistoler och knivar. De misshandlade honom, höll en kniv mot hans strupe och högg honom sedan djupt i höger axel. Flera knivhugg tog i ryggen, handen och benat. Han överöstes med slag och sparkar, och någon slog en flaska i huvudet på honom. Samtidigt hotade de att döda honom om han inte lämnar partiet."

Efter att Anders Klarström år 1995 efterträtts av Mikael Jansson som SD-ordförande erkändes från t.ex. forskaren Helene Lööw att partiet inte kunde betecknas som nazistiskt.

Efter Jimmie Åkessons tillträde som partiordförande blev denna bild än tydligare. När Jan Guillou för Aftonbladet gjorde en reportageserie om Sverigedemokraterna var hans omdöme klart: det vara inte fråga om något nazistiskt parti.

I samband med valresultatet och det påföljande raseriet från de krafter som kallar sig "anständiga" och "rumsrena", som betraktar sig som demokratiska och goda, har personer som Guillou tystnat eller halkat tillbaka i en tidigare position. Det politiska klimatet har just inte givit plats för några avvikande röster i fråga om SD:s karaktär.

SD framställs som företrädare för en renodlad ondska, där parallellerna till Tyskland och 30-talet blir helt självklara. En röst på Jimmie Åkesson i Sverige år 2010 är att jämställa med en röst på Adolf Hitler i Tyskland år 1933.


Tunna förevändningar

Paradargumentet för att stämpla SD som nazistiskt är partiets rötter i organisationen BSS - Bevara Sverige Svenskt.

Hur tungt väger detta?

Gäller den egentliga invändningen mot Sverigedemokraterna dessa kopplingar och partiets (förment) smutsiga historia, eller gäller den det faktum att partier verkar för en kursomläggning inom invandringspolitiken?

Det kräver ju inte mycket av iakttagelseförmåga, för att se att problemet gäller det senare.

Det finns inget invandringskrititiskt parti i något land, som kan få godkänt från de politiskt korrekta.

Blågula frågors erfarenhet under mitten av 90-talet är också belysande. BGF bildades just med den utgångspunkten att SD av media var så svartmålat som "högerextremt". Med BGF-profilernas - Jan Millds och Anders Sundholms - vänsterbakgrund skulle det bli en sakdiskussion, utan stickspår. Det visade sig att epiteten snart haglade även över BGF. Varje form av invandringskritik framställdes i media som utslag av "främlingsfientlighet".


BSS

En huvudsaklig invändning mot SD är alltså kopplingar bakåt i tiden. Partiet har sin upprinnelse i en rörelse som var "extrem", dvs BSS.

BSS startades 1979 av bl.a. Leif Ericsson. När man 1983 valde sin förste ordförande blev det Sven Davidson. 1)

Vad var det som gjorde BSS så "nazistiskt"?

Var det något annat än en bild, skapad av massmedia? Var det inte samma typ av kopplingar, som man idag för SD, men än längre bakåt?

Vare sig innehållet i boken "BSS - ett försök att väcka debatt", eller programmaterial från BSS ger något stöd för att stämpla BSS på detta sätt. Det rörde sig om ganska självklara krav, även om språket ibland kan ha varit ägnat att provocera mediapersoner.

BSS var en tvärpolitisk organisation som välkomnade alla invandringskritiker, dit anslöt sig människor med bakgrund i olika politiska organisationer. Även några med nazistisk bakgrund anslöt sig, men fler hade vänsterbakgrund. Ingen inom BSS hade låtit sig inspireras av nazister eller fascister, arbetsmetoderna var konsekvent fredliga. Utgångspunken var verkligheten ute i samhället med de problem som började hopa sig pga den förda invandringspolitiken.

En av partiets förste talesmän var Leif Ericsson (f.d. Zeilon), ett tag i början av 70-talet aktiv i organisationen Demokratisk Allians, vilken stödde USA:s närvaro i Vietnam. Zeilon drabbades av yrkesförbud och förföljelse på ett sätt som tvingade honom att byta efternamn, från Zeilon till Ericsson. År 1993 l begärde han själv sitt utträde ur SD med avsikt att helt lämna politiken. 2)

Partiets förste ordförande Anders Klarström hade tidigare varit medlem i Nordiska Rikspartiet. Men detta hade han ångrat och torgförde inga nazistiska åsikter under sin tid i Sverigedemokraterna. Det var SD-politik som gällde för alla oavsett vilka åsikter de haft innan de anslöt sig till partiet. 3)


Mäta med samma mått

Det är inte rimligt att döma ut en hel organisation utifrån några enskilda individers tidigare förehavanden.

Inte heller är det rimligt att frånkänna individer rätten att utvecklas insikts- och åsiktsmässigt, att lämna dåliga hållningar bakom sig. Alla måste få nya chanser i livet.

Slående är hur man från pk-håll här mäter med olika mått!

Mycket har talats, inte minst genom Expos försorg, om hur brottbeslastade olika företrädare för Sverigedemokraterna här. Varför gör man inga motsvarande undersökningar har gjorts beträffande företrädare för 7-klövern? Vad säger att inte de i så fall ska visa sig ha en lika hög, eller högre, andel med olika typer av anmärkningar från rättsväsendet?

När det gäller nazi-kopplingar bakåt i tiden finns i själva verket mycket tydligare exempel beträffande Vänsterpartiet än beträffande Sverigedemokraterna:

Under 30-talet fanns två konkurrerande nazi-partier i Sverige, "furugårdarna" och "lindholmarna". De senare leddes av Sven Olov Lindholm.

Ur Wikipedia:

"Sven Olov Knutsson Lindholm, ...var en av de mest framstående ledarna inom svensk nationalsocialism.

1927 anslöt han sig till det nybildade Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO) som 1929 bytte namn till Nationalsocialistiska Folkpartiet (NSFP). 1930 gick NSFP ihop med Nysvenska folkförbundet (NSFF) och bildade Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) under ledning av Birger Furugård.

1933 bröt Lindholm och den yngre generationen inom SNSP med partiet och bildade det nya Nationalsocialistiska Arbetarepartiet (NSAP), vilket snart blev det ledande svenska nazistpartiet."

Lindholm gick efter krigsslutet med i SKP (som senare bytte namn till först VPK, sedan Vänsterpartiet). Han var aktiv inom FNL-rörelsen på 60-talet.

Ett annat känt exempel är Nils Flyg, ledare för ett de två kommunistpartierna i Sverige under början av 30-talet. Partiet bytte namn till "Socialistiska Partiet" och fick 1938 en nazistisk inriktning.

Ur Wikipedia:

"Nils Svante Flyg... riksdagsledamot 1929-1940 ...partiordförande i Sveriges kommunistiska parti (nuvarande vänsterpartiet) 1924–1929, därefter i Socialistiska partiet fram till sin död."

"När Sveriges kommunistiska parti 1929 ånyo delades bildade Flyg tillsammans med Kilbom ett icke-Kominternanslutet kommunistparti, som efter några år bytte namn till Socialistiska partiet. Under andra världskriget tog Socialistiska partiet under Flygs ledning emot ekonomiskt stöd från Nazityskland och utvecklade en ideologi som också var inspirerad av den nazistiska."


Ragnar Edenman var utbildningsminister i Tage Erlanders regering under tio år, 1957-67. I sin ungdom hade han varit medlem i "Sveriges Fascistiska Kamporganisation".

Så här kan man hålla på, och hitta exempel även beträffande andra partier.

Men hur meningsfullt blir det? Inte kan någon hävda att Vänsterpartiet är nazistiskt pga Flyg och Lindholm, inte kan det heller påstås om SAP utifrån Edenman.


Dagens extremister

Nej, ska vi leta efter extremister - och det ska vi kanske - då ska människor bedömas efter hur det agerar idag.

Tyvärr blir exemplen både många och i tiden näraliggande. Alltsedan början av 1990-talet finns grupper med politiskt våld på sin agenda. Det är då fråga om inte bara en risk och teoretisk möjlighet. De tillämpar faktiskt våld, konsekvent och brutalt.

Detta i linje med en ideologi som brukar förknippas med fascismen: man romantiserar våld, dyrkar handling, föraktar svaghet.

Detta har manifesterats inte minst under detta valår.

En ny gräns passerades med det vidriga övergreppet på David i hans hem i Malmö.

Ytterligare en gräns passerades med det extrema våldsdådet mot Issa i Göteborg.

Däremellan - det värsta av allt! - har vi Fredrik Reinfeldts ställningstagande, mot offren.

Kan ens naziföreträdare som Birger Furugård, Sven Olov Lindholm eller Nils Flyg beslås med några uttalanden av den kalibern?!

Ett land med en sådan extremist på statsministerposten är ett land som lever farligt.


Verkliga hjältar

Det talas gärna om "hjältar" i samband med fotboll och andra idrotter, men verkligt hjältemod handlar om att göra något av betydelse för andras välfärd, ofta med risk för eget obehag.

En som skrivit in sitt namn i svensk historia är Sven-Olle Olsson i Sjöbo. Han var en verklig demokrat, som lät medborgarna i Sjöbo kommun ge sin mening tillkänna om invandringen i en folkröstning. Sven-Olle blev måltavla för ett ursinnigt mediadrev, men han är en sann hjälte.

Till skaran av svenska hjältar må även räknas många personer inom BSS och SD - som tidigt försökte slå larm om vansinnigheterna. Ofta till ett högt pris för personlig del.


Historiska paralleller - Sverige

Parallellerna mellan den förföljelse som idag drabbar sverigedemokrater i början av 2000-talet och den förföljelse som i slutet av 1800-talet drabbade socialdemokrater är slående.

Ur boken "Arbetarrörelsens genombrottsår i dokument":

"Mycket tyder på att myndigheterna från början inte räknat med att socialdemokratin skulle kunna bli en makt i samhället. Rörelsens framgångar träffade de styrande som en blixt från klar himmel, och i yrvaken förskräckelse grep man efter det vapen, som alltid legat makten närmast till hands: de brutala undertryckningsåtgärderna."

"August Palm har i sina memoarer summerat resultatet av detta åtalsraseri som med sina mötesupplösningar, majestätsbrottsåtal, hädelse-, förnekelse- och smädesdito gick ut över inte bara socialdemokrater utan även över utilister, ateister och radikaler över huvud taget..."

"Det åtalsraseri, som grasserade på den tiden, var ganska betecknande och visade med all önskvärd tydlighet, att vederbörande föresatt sig att krossa den unga rörelsen och tröttköra alla som vågade att kraftigt uppträda mot det härskande systemet."


Historiska paralleller - Tyskland

En annan slående jämförelse Tyskland, under andra världskriget.

Syskonen Scholl, i motståndsgruppen "Vita Rosen" i München, skrev så här i ett flygblad:

"Ingenting är ett kulturfolk ovärdigare än att utan att göra motstånd, låta sig regeras av en ansvarslös och åt dunkla drifter hemfallen härskarklick. Är det inte så att varje hederlig tysk idag skäms för sin regering, och vem av oss kan ana vidden av den skam, som vi och våra barn kommer att drabbas av, när en gång fjällen fallit från våra ögon, och de grymmaste brott som inte känner några som helst gränser avslöjas?

Om det tyska folket redan är så korrumperat till sitt innersta väsen, och så fördärvat att det utan att lyfta ett finger, i lättsinnig förtröstan på en historiens tvivelaktiga lagbundenhet, offrar det högsta som en människa äger och som höjer henne över alla andra varelser, nämligen den fria viljan, och offrar människans frihet att själv ingripa i historiens gång och låta den underordna sig hennes förnuftiga beslut - om tyskarna redan har blivit så renons på all individualism, redan i så hög grad har förvandlats till en själlös och feg massa, ja då förtjänar de att gå under."

Det sista flygbladet , som spreds i januari 1943 - alltså efter att nederlaget för tyskarna i Stalingrad stod klart - inleddes: "Hitler kan inte vinna kriget, bara förlänga det."

På motsvarande sätt kan konstateras att både regeringen Reinfeldt och den rödgröna "oppositionen" nu har målat in sig i ett hörn.

Det mångkulturella projektet är dömt att misslyckas. Ju längre det dröjer innan kursen läggs om, desto större elände kommer att skapas.

Svenska folket måste skaka av sig förtryckarna.

 

 

 


1) Innan dess fanns inget formellt ledarskap eftersom mer var fråga om ett nätverk än en organisation i egentlig mening.

 

2) Det var i början delat ledarskap i form av talespersoner, där Ericsson vid sin sida hade Johnny Berg. Klarström fick också de första åren dela på ordförandeskapet med andra, men från 1992 hade SD bara en ordförande, Anders Klarström.

Leif Ericsson blev inte utesluten ur Sverigedemokraterna, vilket felaktigt påstås av Expo. Han begärde sitt utträde ur SD våren 1993.

Inte heller bildade han Hembygdspartiet, vilket också felakigt påstås av Expo. Däremot hjälpte han dem att starta en tidning.

3) Inom såväl BSS som tidiga Sverigedemokraterna drabbades flera personer av avsked från sina arbeten. Några av dem var Sven Davidson, Jerker Magnusson och Ola Sundberg, men flera andra personer drabbades av liknande diskriminering på grund av sina åsikter. Alla dessa personer är borta idag, antingen avlidna, avhoppade eller politisk overksamma och det är svårt att få grepp om exakt hur många som drabbats av yrkesförbud..


 Se vidare:

Statsminister Reinfeldt och det politiska våldet

Till varje pris?

Fredagsfilm 2