Alltsedan jag blev läskunnig har jag ju trivts med böcker – att vistas i bibliotek och bokhandlar, att själv äga böcker, att läsa böcker.

Det jag läst har mest handlat om politik och historia, samhällsfrågor och debatt. Som det visat sig delar jag mentalt in böckerna i två kategorier: dels böcker i allmänhet, dels vad jag kallar ”måsteböcker”. Böcker som bara måste läsas – helst av alla jag känner.

De måsteböcker jag har i bokhyllorna bär spår av läsningen. Där är många meningar understrukna, än flera har markeringar i marginalen, på insidan av pärmen finns siduppgifter om var det viktigaste kan hittas.

En av mina tidiga måsteböcker var skriven på engelska och tryckt i New York 1958. Författare: Gordon W. Allport. Bokens titel: "The Nature of Prejudice".

När jag nu plockar fram boken ur hyllan faller den i tre delar, så läst var den. Ett av de ord som jag strukit under var ”gentile”- därför att jag inte visste vad det betydde. Slår man upp ordet ska man finna att ordboken översätter det med "icke-judisk", "hednisk". Även om jag vid läsningen på 60-talet slog upp ordet missade jag dess centrala betydelse i boken.

Detta blir jag klar över vid läsningen av en annan bok – "Kritikkulturen" av Kevin MacDonald.

"Kritikkulturen" är översatt till svenska av Lars Adelskogh och utgiven på Nordiska förlaget 2006. Jag fick då ett recensionsexemplar, men det blev ingen recension. Jag läste inte ens boken. Detta berodde nog inte bara på att dess tjocklek avskräckte.

Det berodde förmodligen också på all turbulens efter BGF-recensionen 2003 av Adelskoghs bok "En tom säck kan inte stå". Detta resulterade i ett beslut från Sverigedemokraternas partistyrelse två år senare att tilldela mig en "varning" - då sittande partisekreterare och författare till partiets studiematerial.

Bakom varningen låg också att jag i ett mejl till övriga PS-ledamöter rekommenderat läsning av boken "Den judiska rasismen" från 2004, skriven av David Duke (aningen genant för mig, då det visat sig att jag själv fortfarande inte läst mer än början av denna bok).

Möjligen var det ett "eko" av denna PS-varning 2005 som gjorde att SD-Kuriren fem år senare sällade sig till Dala-Demokraten, i att vägra ta in ens en betald annons för vitboken.

Nu har jag i alla fall tagit mig igenom "Kritikkulturen", som imponerar genom den energi och noggrannhet McDonald visar i sitt arbete. Men resultatet har blivit en akademisk produkt, inte en bok för en större publik. Kontentan av det som "Kritikkulturen" använder cirka 400 sidor för att förmedla kunde för en bredare publik ha presenterats på 40 sidor.

Eller ha komprimerats till fyra rader: "Judiska företrädare har bedrivit ett permanent kritiserande av västerlandets kultur, där olika måttstockar gällt för dem själva och för dem som varit måltavla för kritiken: gojerna."

OK – nu överdrev jag. På dessa fyra rader fanns ju inte plats för detta citat från "Kritikkulturen":

"…när judar väl nått en intellektuellt härskande ställning, är det inte förvånande att icke-judar dras till judiska intellektuella såsom medlemmar av en socialt dominant, ansedd och inflytelserik grupp och såsom fördelare av resurser man sätter värde på. Ett dylikt synsätt stämmer väl överens med ett evolutionärt sätt att se på gruppdynamik: Icke-judar, som vill komma uppåt i det intellektuella anseendets hierarki, torde attraheras till sådant som kännetecknar de mest dominanta medlemmarna av hierarkin, i synnerhet om de såg det som möjligt att vinna insteg i hierarkin."

En bra sammanfattning av teserna i "Kritikkulturen" förmedlas i den film jag tidigare hittat på Lena Holfves blogg, en film som jag här fixat en svensk översättning till:
http://www.youtube.com/watch?v=8yfxKcBKClg

Med reservation för titeln "The enemy within" – "Den inre fienden": alla judar är inte agenda-judar!

Vilket denna film påminner om:
http://www.youtube.com/watch?v=P_ZiVRedU-4

Samtidigt är problemets själva kärna ändå att vi svenskar och andra västerlänningar är mindre sammanhållna som grupper än vad judarna är.

Vilken koppling finns då mellan ”The Nature of Prejudice” och ”Kritikkulturen”? Jo, Allport tas uttryckligen upp av MacDonald som ett exempel på denna konstanta kritik från judiskt håll mot väst och det västerländska.

Detta missade jag vid min läsning av Allport på 60-talet – som ung och med ambitioner att vara fördomsfri.

Det här betyder inte att jag inte alltjämt vill vara fri från fördomar.

Inte heller betyder det att boken "The Nature of Prejudice" skulle sakna viktiga poänger. Tvärtom! En del av dessa kan dock komma i ett nytt ljus, när vi nu är inne på ett nytt sekel och ett nytt millennium.

Till Allport och fördomarna ska jag strax återkomma.

 

---